One chicken-and-egg-problem with setting up servers is taking care of secrets. Secrets are hard, and they’re especially hard to keep secret. When working with systems management, you really want to keep your secrets secret, but you also want to share them with your peers. In essence, this is a conflict of interests and a hard problem to solve in a truly usable manner. But it’s not impossible. Lately, i’ve been re-introducing myself to Ansible because it’s a way to efficiently communicate intent between peers.

Any integration done well enough is sufficiently close to magic. With apologies to Isaac Asimov. In this article, i’m stunned by the ease of creating an ebook from a web page to an iPad with precisely two commands.

Idag fick jag ett samtal. Damen på andra sidan ville veta om jag fortfarande var intresserad att hjälpa till som statist i en film. Visst, sade jag, vad behöver jag veta? Min karaktär är journalist och jag har två (!) repliker. Och så undrar hon om jag kan skicka en ny bild. En halvtimme senare kommer ett nytt samtal. Tidseran för filmen är nittiotalet och regissören säjer att skägget ska bort.

I’ve been interested in home automation for ten or fifteen years now, probably since writing my thesis on home networks access control, quite some time away. My view of a well made home automation is a home that responds to its inhabitants, in some cases even anticipates their wills and wants. Well, anticipate may be a bit of a stretch, but even “infers from” is already sufficiently close to magic.

I would like to explore the idea of Humane security as an alternative to Mandated security. None of these terms exist, or, at least, are established terms from before, so allow me to explain what i mean. In traditional computer security, corporate security, public sector security, and basically any high security environment, there’s a power structure where the user is told what to do and what not to do and that’s the end of it.

Any integration done well enough is sufficiently close to magic. With apologies to Isaac Asimov. In this article, i’m stunned by the ease of creating an ebook from a web page to an iPad with precisely two commands.

One chicken-and-egg-problem with setting up servers is taking care of secrets. Secrets are hard, and they’re especially hard to keep secret. When working with systems management, you really want to keep your secrets secret, but you also want to share them with your peers. In essence, this is a conflict of interests and a hard problem to solve in a truly usable manner. But it’s not impossible. Lately, i’ve been re-introducing myself to Ansible because it’s a way to efficiently communicate intent between peers.

Lo and behold. The cat in Schrödinger’s speaker box is alive! Or in more concrete terms, i will be speaking at Macaduk this year after all! Yes, the Macaduk organisers had dropped my request, but then, another already confirmed speaker had to cancel, so i’m on the stage again. And with a little less time that i’m entirely comfortable with. Like last time, i’m going to talk about security, but this time from a more humane perspective.

Today i learned (the hard way) that doing something by hand that you usually get through automation can be really tedious. So when you Automate Everything, make sure there’s an easy manual override when needed. But that’s for another post. I’ve given my second ever presentation, which was at the Finnish Mac Admins' meet-up. The presentation was essentially the same as i did in London earlier this year, about “Government Level Security (while maintaining your sanity and humanity)”, but in Finnish.

Caps lock? Show me a programmer or a system administrator that actually uses caps lock for producing CAPITAL LETTERS. Actually, don’t. But the point is, CAPS LOCK as a toggle for typing in SCREAM CASE versus normal case is really an outdated concept. That’s why i mapped my Caps Lock key to be a control key instead.

Any integration done well enough is sufficiently close to magic. With apologies to Isaac Asimov. In this article, i’m stunned by the ease of creating an ebook from a web page to an iPad with precisely two commands.

Any integration done well enough is sufficiently close to magic. With apologies to Isaac Asimov. In this article, i’m stunned by the ease of creating an ebook from a web page to an iPad with precisely two commands.

I listened to a swell podcast episode from freeCodeCamp where Shawn swyx Wang told an insane amount of great things. I really urge you to listen to the episode even if it’s two hours long (there’s at least four hours of content within those two hours!) to hear about practical work discipline (“No Zero-days”), of which i have way too little, and the concept of “Lerning in public”. Among several other things (like salary negotiation, react.

Aaaagh! I’m going to speak at a conference! And i haven’t even started writing my talk yet! And i thought i’d start writing it in January and it’s practically already February! Panic now! On a more serious note, i am indeed going to take a huge step over my insecurity and talk about something that i do know a bit about, though the more i think about it, the less i feel i really know, so it’s imposters' all around agian.

Today i’ve experienced several things, many of them new. Some new in a meaningful way, some mainly trivial. And in a broader scope of things, mostly trivial really.

It happened again. I let this site’s certificate expire. I’d blame my faulty calendar entry, but it’s really just a case of my procrastination. As i was getting ready to read my article on how to renew the Letsencrypt certificate the hard way, again, i saw that Gitlab Pages had something new to surprise me with. Automatic Letsencrypt Certificate Management. By the beard of Odin. Here are the steps to enable that

I got a nice and polite notice a month ago that my certificate on my blog is expiring. Thankfully i have documented the process on my blog, i thought. Sadly, i can’t remember on which of my computers i created the certificate. Also, i need that computer to renew the cert, and in the end, none of the computers i tend to use actually seemed to be able to renew the cert. So it looks like i’m having to renew the cert the Hard Way. From scratch.

Just recently, Hugo, the web site generator i use for this site, got a new feature: Composite theming. This means that you can build themes on other themes, or even do weird things like multi theme sites. I decided to try theme compositing just to change the fonts of my site.

Setting up https on a hugo site on Gitlab pages with your custom domain requires some manual work, but if i can do it, so can you.

TL;DR: To preserve html styling in summaries on hugo, use the tag <!--amore--> (removing the letter a) in your text.

Well would look at that – it’s a blog post!

I haven’t really toyed around with this thing for a while, but i somehow got the inspiration now, so why stop a good inspiration when you have it?

So what is this thing?

Det finns (ha!) en tradition inom teatern att i sista (och/eller första) föreställningen lägga in några extra jox och lustigheter för att överraska sina kollegor. Det gjorde oxå vi, fast sist och slutligen i ganska liten mängd. Det fanns en grillkorv i Pippis väska, men den märkte hon (Jenny) före föreställningen. Efraim gick omkring med en säkerhetsnål i örat som en bästa punkare. Och så fanns det en bild av Efraim i hinken i havrelådan som både Pippi och poliserna blev lite överraskade av (och Efraim oxå, eftersom Jenny tagit bilden ur hinken och placerat den i botten av lådan).

And then it was over and we took our applause. We passed the peace pipe and thought no more About the scenes that were missing, about the lines we had crossed. And we smiled at each other and knew that the moment was lost. Det är en vecka sen det tog slut. Jag har varit på aktivsemester i östra Lappland (eller egentligen var det strax söder om Lappland, men det var renar på vägen, mygg och fjäll, och utanför Ring III, så det var nog Lappland i mina böcker) så jag har inte haft tid att tänka så mycket på vad det blev av alltsammans.

Idag är det sista föreställningen för Pippi Långstrump. Det är slutsålt och vädret kommer att bli just perfekt. Alla kan sina roller. Gemenskapen är på topp. Och sen är det slut. Det är ju inte så länge sen vi började, känns det, fast vi hållit på i över ett halvår. I augusti 2018 kontaktade jag Jonnna, vår producent och Prusiluska (som det senare skulle visa sej) att min son kunde vara intresserad att delta och det var hon som ursprungligen frågade mej om kanske jag oxå var intresserad av en plats på scen.

Igår var det Pippi Långstrump-premiär och jag lever i ett rus av lycka och adrenalinkrasch. Bra att vi har ledigt från teatern idag, fast det känns lite konstigt att inte ha gänget runt sej. Det att man inte behöver skärpa eller hända är samtidigt konstigt och ändå lite skönt. Premiären då? Jo, några missar blev det väl, men ändå var det nog en glädje och lycka att spela! Det var varmt, det gick bra, publiken verkade nöjd och den där känslan av att nu har vi gjort nåt, och vi har gjort det tillsammans, var nåt man behövde uppleva och bara leva av!

Nu har vi tränat, övat, repeterat och generalrepeterat. Vi har sjungit, dansat, nötit in repliker, skrattat, fnattat, tappat bort oss och hittat oss igen. Nu är det klart och imorgon är det premiär. Det känns spännande, det känns pirrigt och det känns bra. Det känns som om det är dags. Vi hade genrep1 idag och igår (eftersom vi har två Pippin) och frånsett några små missar, som jag hoppas publiken inte fäste så stor uppmärksamhet vid, gick det faktiskt så bra att vi nästan kunde ha spelat inför betalande publik!

Pippi-bokserien (och skådespelet, spoiler spoiler) börjar med att Pippi flyttar in i Villa Villekulla. Och man får intrycket av att hon är på ett nytt ställe. Men tror man det så har man fel, för Pippi har varit där förr. Tror jag. Jo, varning för spekulationer och obefogade teorier. Skådespelet börjar med att Pippi kommer gående med en karta (sorry, mera spoilers), eller åtminstone nån form av lapp, med instruktioner hur man ska hitta till Villa Villekulla.

Det är fullt ös i Pippi-produktionen. Så mycket händer att jag knappt hinner sitta ner och reflektera! Vi har övning nästan varje dag nu, tre eller fyra timmar i kvällen och mer på veckosluten. Och det är premiär OM EN VECKA! (och några dagar) Ännu har inte premiärpaniken kommit, men det är väl bara för att jag inte riktigt insett verklighetens allvar ännu. Vi har övat ute på scenen i säkert en månad nu.

Jag vet inte hur det är med er. En del människor tycker om att bara se och beundra spektaklet framför deras ögon och att kika “bakom kulisserna” förstör magin. Om ni hör till dessa så kan det vara bra att sluta läsa nu :) . Själv tycker jag det är spännande att få veta hur saker fungerar och jag tycker inte alls att vad jag ser blir på nåt sett mindre värt bara för att jag vet varför det gör det.

Varför är Pippi anarkist? Är det bara för att hon växt upp med pirater (med en piratkapten till far) och då får man bete sej lite hur man vill? Eller är hon bara en motpol till det Organiserade Samhället där man Borde Bete Sej på vissa sätt? Hur hittade Pippi till den lilla byn där hon slog sej ner? Var Pippi med på Hoppetossa då hennes pappa sköljdes av från skeppet en storm i Söderhavet?

{% instagram BtqnNVRgOGQ %} Det är bara det fjärde repet1 och jag kan tydligt märka en skillnad i gruppdynamiken. Folk är mera direkta och bekanta med varandra, det är mera jox och fånigheter och gruppen börjar bete sej som … en grupp! Det känns lite som något vi ska göra och det är bra. Idag gick vi igenom andra akten. Lite slattrigt var det och stundvis rådde smått rörig pippistämning i leden.

För det mesta vet jag ingenting. regissör Oskar Silén

Idag hade vi en enklare repetition, nämligen genomgång av första akten. Det betyder i praktiken att vi läste igenom våra repliker med manus i hand, gick omkring på golvet som representerade scenen, och funderade på hur vi skulle få de ganska föråldrade och stundvis väldigt svenska replikerna lite mer finlansvenska. Meningen är alltså att vår Pippi ska vara lite mer i vår tid, om ändå lite obestämt så, och klart mer lokal än värmländsk.

Jag har ofta känt en dragning till faderstyperna i Astrid Lindgrens böcker. Sen jag själv blev pappa (och det var ju några år sen), har papporna och fadersfigurerna i bakgrunden fungerat som nåt form av ideal, men oxå som en spegel att alla pappor inte är perfekta. Det har säkert skrivits avhandligar om faderstyperna i Astrid Lindgrens böcker och antagligen skulle jag må bra av att läsa en. Min favoritfar är den bullriga, lite vildvuxna pappan som älskar sina barn men kanske inte riktigt vet vad man ska göra med dem ibland.

Är det nåt jag inte är bra på, så är det att dansa. Faktum är att jag i min ansökan för auditionen skrev “En panda dansar bättre än jag” – vilket jag vidhåller. Och på söndagens övning var temat “Dans och drama”. Nu skulle man kanske ha trott att dans är nåt jämförbart med rytmiska rörelser till musik men sidu nähe. Övningen började med uppvärmning, muskelövningar och stretching, vilka är tre saker till jag heller inte är bra på.

Kalla mej … Efraim. För några år sen, inte så stor skillnad precis hur många, började jag sjunga. Det var på ett musikläger, där mina ungar och senare jag spenderade närmare två veckor i ett samhälle i Västra Nyland. Efter att ha besökt ungarna titt och tätt under några års läger blev jag rekryterad av lägrets rektor och hur det nu gick sej så fann jag mej i en sångensemble och hur det nu gick sej så skulle vi uppträda inför publik.

I can’t believe i haven’t written about my largest project in ages! Yes, i’ve taken the stage in an amateur children’s theatre production, Pippi Långstrump, which is Swedish for Pippi Longstocking. I’m playing Pippi’s dad Efraim and a small role as Starke Adolf who i don’t know the English name for. But it’s this strongman who performs at the market (originally, at the circus) and gets wrestled down by the strongest girl in the world.

Aaaaaagh! Looking at the MacADUK 2019 speaker list, i’m now completely overwhelmed by imposter syndrome. All these geniuses … and me?! Halp!

In February 2016, Bangladesh was robbed of US$101 million by cunning cyber criminals using fraudulent SWIFT transfer requests. The money was siphoned from the Bangladesh National Bank’s account at the US Federal Reserve to banks in Sri Lanka and the Philippines. Another US$850M was stopped from being transferred due to a happenstance. Check The Lazarus Heist for juicy details. What made the heist possible? Timing. Careful, thought-out execution. Ruthlessness. The bank robbery took place during a weekend of Lunar New Year festivities in South Asia, so there wasn’t really anyone on call to check and stop the transfers.

I bought a set of Yubikeys to figure out what the fuss was all about. Getting started was surprisingly painless and i now have a new authentication factor for Google, Github and Lastpass.

{{ note msg=“This is a totally untechnical, unapologetically self-absorbed post.” }}

A month back, i wrote a post “Help, it’s summer”, discussing (or rather, lamenting) how hard it can be to wind down and how i should “work” at allowing myself not to do anything work related – if i could only think of what that would be.

Well, all in all, i think i’ve done a pretty good job.

You’d think that creating a live video stream these days would be uncomplicated, a “solved problem”. Sure, things might be complicated by the fact that the production has multiple remote controlled cameras, slides/video with possible embedded audio, two audience screens (thankfully showing the same content, and no speaker screen), live dubbing, a separate stage on another floor to show the dubbed version of the presentation, streaming to YouTube in 1080/50p and record the thing on local storage, oh, and keep an eye on the Slack channel for questions and feedback from those on the other side of the stream.

Jag har egentligen en lite konstig roll i Stulen kärlek. Jag är med i första aktens första scen och sen droppar jag in och ut under andra akten några gånger. Det betyder alltså att jag ska köra 100% vid start men sen kommer jag aldrig riktigt igång eftersom det är nästan 50 minuter tills jag tittar in igen. Och det bara i tio sekunder. Så när resten av ensemblen är eld och lågor till pausen har jag knappt börjat.

Nu är det full rulle på Fallåker! Faktiskt så full att vi bara har fyra spelningar kvar; tre nästa veckoslut och sista showen lördagen därefter. Det har varit härligt att spela för riktig publik. Förra veckoslutet hade vi över 100 åskådare på båda föreställningarna och jag tror vi hade 150 idag. Så inte bara full rulle, men faktiskt så fullt hus som coronan tillåter. Inkommande lördag är det slutsålt på åtminstone ena föreställningen, så det är ju bra att vi har två :)

Vi har lagts på coronapaus och livet är lite tommare. Inga träningar på ett okänt antal veckor. Och ingen aning om vi kan ha premiär i början av nästa år. Det vet bara coronan, och coronan gör så gott den kan för att slänga käppar i hjulet. På vår sista övning spelade vi in hela skådespelet så vi har nåt material att öva från. Så mycket blev i alla fall klart att det inte är så lätt att filma skådespel … och att vi inte riktigt är premiärklara.

Det känns lite konstigt att öva teater under dessa coronatider. Vem är det vi övar för? En publik som kanske aldrig blir till? Oss själva? Enligt ursprungligt schema skulle vi ha haft premiär nu i veckoslutet. Det hade vi inte, men vi drack ett glas skumpa under repetitionen igår till minnet av premiären som inte blev av. Vi har ju ingen aning om vi kan ha premiär i januari heller, men vi rättar oss efter verkligheten och spelar sen när det är möjligt.

Vi har just en onsdagsövning med folk som vimsar fram och tillbaka och så har en ny grej kommit med i form av en väska (ni får se sen). Frågan är vad som ska hända med väskan för att det ska verka både naturligt och kul, samtidigt. Strålande idéer sprudlade i fors och kors ur skådespelarna tills Regissören morrade till att “Nu är här för många idéer." Så äntrade han scenen med säkra steg, regisserade skådespelarna till sina platser, gick scenen fram och tillbaka sekund för sekund, placerade väskan och koreograferade den som bär den och mitt i allt var det alldeles som det skulle vara.