Mitt liv är ett tåg just nu. Dunkar fram på rälsen utan tid att stanna upp för att ens se vad stationerna heter. Framåt, framåt. Repetition. Repetition. Repetition. Repetition nästan varje dag i en veckas tid – och så premiär! (jo, den stationen stannade vi vid ett tag)

Jag måste erkänna att jag ljög lite i mitt senaste inlägg. Jag var nog egentligen lite orolig hur det skulle gå. Om vi skulle klara av att lära oss att spela tillsammans, spela teater och inte bara prata fram våra utantill lärda repliker och sånger, svepa vår koreografi enligt inlärda steg. Eller om att vi skulle ens lära oss våra repliker och rörelser så vi kunde upprepa dem utantill.

Det finns en ekonomisk modell som kallas “hockey stick”-modellen¹ vilken i korthet beskriver det att under en lång tid verkar nästan inget hända i form av framsteg – och så plötsligt vänder kurvan brant uppåt och hej vad det går fram! Det är precis vad som hände med oss på Finns. Sen övningarnas begynnelse har vi i maklig takt lärt oss lite ditt och datt här och där, men inte något som ens med bästa vilja kan kallas ett premiärklart skådespel. Och jag vet att jag upprepar mej men den här gången stämmer det: dagen före genrep började det faktiskt kännas som om det nog blir något, på riktigt. Och visst gick ju genrepet riktigt bra.

Morgonen därpå var vi i radion och myste av (välspelad) självsäkerhet.

Under premiärdagen hade jag lite svårt att koncentrera mej på mina arbetsuppgifter. Tack till mina förstående kollegor på jobbet.

Det finns en myt att om generalrepetitionen går (för) bra så går premiären åt pipan. Pah, säjer jag. Vår premiär gick utmärkt! Vi var förvånande bra. Så bra att regissören Ylva var rent överraskad och i sitt tal till ensemblen sa nåt i stil med att det här gick ju bättre än det borde ha gjort. Visst var det ju fjärilar i magen men de förvandlades snabbt till adrenalin och entusiasm när overtyren satte igång.

Jag tycker alla på scen gjorde ett fenomenalt arbete. Visst var det små misstag här och där, men inget som fick tåget att köra av rälsen, och det viktigaste i att spela teater inför publik, tycker jag, är inte hur rätt och enligt manus och regi det går, utan hurdant flyt man uppnår och hur man kan komma igen efter att någon gjort nåt litet misstag. Det är teamwork och när någon står och säjer sin replik är det inte bara den som talar som har en aktiv roll. Jag ska skriva om det där med flyt och sammarbete i en framtida postning.

Vet ni vem vi hade i publiken då? Jo, herrarna Pasi och Peik, det vill säja självaste Sås och Kopp, som skrivit manuset och musiken till Pinocchio! Det var mej en glädje och ära att få säja tack till herrarna och hade jag vetat att de suttit i publiken hade de fått en hemlig hälsning i början av skådespelet. Ja, ni som sett det kanske vet vad jag talar om. Men marionetterna i första scenen har inte samma namn i varje föreställning :)

Efterpå var det kalas och det förvånar väl ingen att det dansades vilt till Sås och Kopps musik.

Det var torsdagen. På fredagen hade vi ledigt, vilket i mitt fall betydde att jag skulle sjunga i firmans för sommarkalaset hopskramlade rockorkester (femton låtar, tre övningar sammanlagt varav en där alla närvarat mer eller mindre samtidigt; jag hade deltagit i två). Under dagen greps jag av pollenallergi, så jag tappade en oktav i övre registret, vilket blev instant kris då större delen av mina låtar gick i höga toner. Tack tack och åter tack till Thilia, Finns sångcoach, som agerade kriskonsult och hjälpte mej att få tonerna tillbaka, med ånga, honung-och-citron-i-hett-vatten (romtoddy utan rom, alltså) och försiktig uppvärming. Precis som på Finns gick det inte helt enligt manus, men vi rockade som älgar och kom vanligtvis i mål samtidigt.

Premiärveckoslutet fortsatte med spelningar på lördag och söndag. Folk var fortfarande ganska pirriga. Misstag gjordes och lappades på löpande band och både publik och skådespelare hade det gott. På söndag hade jag tillochmed studiebekanta i publiken, som kommit dit mestadels utan barn. Tack till er speciellt, som dykt in helt “frivilligt”!

Nu sitter jag i friden på landet och skriver det här vid min morgonmacka. Det börjar bli dags att ta bilen mot civilisationen för i kväll ska vi spela igen – och du ska vara välkommen! Det börjar äntligen kännas lite som om man ur tåget har tid att titta ut ur fönstret och se vad vi kör förbi ändå :)