Faderstyper i böcker av Astrid Lindgren

Jag har ofta känt en dragning till faderstyperna i Astrid Lindgrens böcker. Sen jag själv blev pappa (och det var ju några år sen), har papporna och fadersfigurerna i bakgrunden fungerat som nåt form av ideal, men oxå som en spegel att alla pappor inte är perfekta. Det har säkert skrivits avhandligar om faderstyperna i Astrid Lindgrens böcker och antagligen skulle jag må bra av att läsa en.

Min favoritfar är den bullriga, lite vildvuxna pappan som älskar sina barn men kanske inte riktigt vet vad man ska göra med dem ibland.¹ Litar på att de klarar av att ta hand om sej själva men känner sej ändå melankolisk då barnet växer upp, kan ta sina egna val och börjar klara av sej på egen hand. De här papporna finns i Pippi Långstrumps Efraim och Ronja Rövardotters Mattis.

En spännande vinkling är de böckerna där pappan inte är närvarande men där fadern är ersatt med en annan person. Jag tänker främst på Rasmus på luffens fadersfigur Paradis-Oskar och “farfar” Mattias från Bröderna Lejonhjärta, men oxå Emil i Lönnebergas lite dysfunktionella fader Anton som fått ge vika som fadersfigur till förmån för drängen Alfred. I boken Mio min Mio längtar Bosse efter en far som kompisen Benke men finner sin far som kung i Landet i fjärran. Dessvärre tycker jag att kungen oxå är lite fjärran i boken, nog mild och kärleksfull men ändå mera ledsen och avlägsen. Och liksom utan greppyta och mänskliga svagheter. Inte riktigt av samma kaliber som papporna i Pippi- eller Ronjaböckerna alltså.

Madickens pappa Jonas är en annorlunda karaktär. Han ser inte så mycket efter sina döttrar för på den tiden skötte mor och hembiträde barnens uppväxt. Däremot har han ett modernt, för tiden radikalt, synsätt på social orättvisa, hur orättvist en del vuxna beter sej mot bar och framför allt hur samhället behandlar sina mindre bemedlade medborgare och denna livssyn smittar ju han av på sina döttrar. En förebild för sin tid, ändå. Även grannens välvillige fyllbult Emil “E P” Nilson och hans tonårsson Abbe fyller sina delar av mansrollen i boken.

En helt annan pappa hittar vi i Saltkråkans Melker Melkerson. Han är en tragikomisk figur som vill så väl men har tummen mitt i handen när det gäller att ta hand om sin familj och deras sommarstuga. Mycket av modersansvaret häller han, antagligen oförstående, på sin dotter Malin. Han känner att han behöver berättiga sin existens som försörjande och försvarande familjefar, men får i sin inkompetens allt oftare agera clown för sin omgivning. Ändå har han ett ömsesidigt kärleksfullt förhållande till sina barn.

Nu finns det en massa Astrid Lindgren jag aldrig läst, eller åtminstone inte läst med samma omsorg som böckerna ovan. Mästerdetektiven Kalle Blomkvist läste jag aldrig, så hans eventuella pappa har jag inget att skriva om. Samma gäller Kajsa Kavat, Kati, och alla de där småhistorierna i vad det nu var för en bok och så var det Nils Karlsson Pyssling och Lotta på Bråkmakargatan och jag vet inte vad. Lillebror i Karlsson på Taket hade faktiskt både mor och far, men de blev alltid lite bleka för mej, vilket kanske var meningen med boken för varför annars skulle en filur som Karlsson dyka in? (fast i ärlighetens namn tyckte jag alltid att Karlsson var lite väl skrällig och självupptagen för att jag genuint skulle tycka om honom, så kanske jag bara har förträngt familjedynamiken med resten av historien). Alla barn i Bullerbyn hade mest att göra med varandra och i den grad jag uppfattade så var föräldrarna närmast statister.

Men en fluffig far som Efraim gör jag gärna. Som ni kanske kan läsa i det här så är det den lite bullriga pappan jag helst identifierar mej med. Samtidigt känner jag igen Efraims och Mattis svagheter. Visst, de ger sina respektive dötrar utrymme och frihet att växa och leva sitt eget liv, men samtidigt är de ofta frånvarande från sina ungars liv, och närvaro är ju något man gärna vill ge sina barn och till skillnad från Mattis och Efraim så känner jag dåligt samvete när jag inte är med mina barn (trots att de antagligen klarar sej bra utan mej största delen av tiden). Men varken Ronja eller Pippi skrivet ur faderns perspektiv utan ur dotterns. Dottern har det bra när hon kan växa upp, men Ronja hade sin far när hon behövde honom. Pippi däremot hade det mindre lätt; hon kunde bara leva i sin övertygelse att att hennes far inte drunknat i en storm utan att han skulle återvända och hämta henne.

Hur det går i skådespelet får ni kolla i sommar :)