Idag hade vi en enklare repetition, nämligen genomgång av första akten. Det betyder i praktiken att vi läste igenom våra repliker med manus i hand, gick omkring på golvet som representerade scenen, och funderade på hur vi skulle få de ganska föråldrade och stundvis väldigt svenska replikerna lite mer finlansvenska. Meningen är alltså att vår Pippi ska vara lite mer i vår tid, om ändå lite obestämt så, och klart mer lokal än värmländsk.

Jag har ofta känt en dragning till faderstyperna i Astrid Lindgrens böcker. Sen jag själv blev pappa (och det var ju några år sen), har papporna och fadersfigurerna i bakgrunden fungerat som nåt form av ideal, men oxå som en spegel att alla pappor inte är perfekta. Det har säkert skrivits avhandligar om faderstyperna i Astrid Lindgrens böcker och antagligen skulle jag må bra av att läsa en. Min favoritfar är den bullriga, lite vildvuxna pappan som älskar sina barn men kanske inte riktigt vet vad man ska göra med dem ibland.

Är det nåt jag inte är bra på, så är det att dansa. Faktum är att jag i min ansökan för auditionen skrev “En panda dansar bättre än jag” – vilket jag vidhåller. Och på söndagens övning var temat “Dans och drama”. Nu skulle man kanske ha trott att dans är nåt jämförbart med rytmiska rörelser till musik men sidu nähe. Övningen började med uppvärmning, muskelövningar och stretching, vilka är tre saker till jag heller inte är bra på.

Kalla mej … Efraim. För några år sen, inte så stor skillnad precis hur många, började jag sjunga. Det var på ett musikläger, där mina ungar och senare jag spenderade närmare två veckor i ett samhälle i Västra Nyland. Efter att ha besökt ungarna titt och tätt under några års läger blev jag rekryterad av lägrets rektor och hur det nu gick sej så fann jag mej i en sångensemble och hur det nu gick sej så skulle vi uppträda inför publik.