Jag står mitt emellan två kapitel just nu. Eller mer specifikt, mitt emellan två skådespel. Det är ett veckoslut kvar av Robin Hood på Fallåker. Nästa lördag spelar vi dubbelfinal och sen lägger Nottingwood lapp på luckan. Det är samtidigt både skönt och lite dystert, men så ska det väl vara. Åtminstone vet jag att teatrandet inte tar slut bara för att teatern gör det. Saltkråkan-övningarna för nästa års Finns-produktion är ren i full gång.

Det här med att spela skådespel är inte lätt för mej. Eller mer specifikt, jag har inte så svårt att improvisera eller pajasa mej då när det inte är press, men att lära sej saker utantill och sen upprepa dem under press … det är en utmaning. Åtminstone för mej. Därför är jag ganska tacksam att jag har en ändå rätt så liten roll och egentligen bara en koreografi. Sånger är det lite lättare med, och jag tror att det är en del av förklaringen.

Det är uppenbarligen få saker längre än ett premiärveckoslut. Egentligen började det i början av veckan med två genrep och konsert med Devin Townsend :). Men premiär var det på fredag och efter det premiärkalas! Lördag var ledig dag – vilket var oerhört skönt – och söndag var det andra föreställningen. Och faktiskt, så gick allt riktigt bra! Jo, några små missar här och där, men inget som skulle ha fällt föreställningen.

Så har vi tränat, repeterat och övat och i kväll är det Generalrepetition 1. Inför testpublik. Inte för att det finns så mycket vi kan ändra på om publiken är missnöjd, men det är kanske främst så att vi får testa att spela för en levande samling människor. Repliker, scenbyten och koreografier börjar kännas, om inte säkra, så åtminstone bekanta. Jag har tillochmed mejkat mej runt ögonen en gång och idag ska jag göra det igen.

{% instagram B3-C2asBokb %} Dagens tips: om ni cyklar från tåget till träningen, cykla inte igenom pölarna. De är längre, bredare och framför allt djupare än de ser ut. Dina fötter kommer att hamna under vattnet där du cyklar. Riktigt ordentligt. Och när ni väl cyklar i pölen kan ni inte vända om.1 Om ni trots det cyklar igenom pölarna, se åtminstone till att ni har bytesbyxor, -strumpor och -skor för kvällen och hemvägen.

Man kan säja mycket om Sheriffen av Nottingham, men klok är han inte. Sheriffen är inte en glad eller förnuftig man. Han flippar vanligen mellan förnedrad och förnedrande, och i scenen då han äntligen fått Robin Hood i klorna är han rent vansinnig. Det är kanske oxå skäl att påminna att Robin Hood inte är en barnpjäs. Vi har rekommenderat en åldersgräns på sju, men stundvis kan det tyckas att tolv är en mer realistisk rekommendation.

Varje ny början kommer från slutet av en tidigare början. Ungefär så sa Seneca1, eller Dan Wilson från orkestern Semisonic. Och precis så kändes det när jag sent om sider kom i säng igår efter Nyländsk Afton, Nylands teatermotsvarighet till Oscargalan. Det var där Kapten Efraim Långstrump fick uppträda för sista gången, och Sheriffen av Nottingham den första. På onsdag kväll träffades Pippi-gänget för en första och enda träning inför NSU-galan.

{% instagram B2kP4CVBNVp %} Vi fick teaterkläderna härom dagen och de ser förfärligt snitsiga ut. Kläderna är från en affär i Sankt Karins som specialiserar sej på medeltida jox och attiraljer. Ännu har vi inte haft träning i kostym, men en del klädprovning har det varit redan. En sak som är uppenbar är att medeltida kläder inte är av riktigt lika mjukt material som moderna, och det gäller även medeltida kläder gjorda på detta årtusende.

Sheriffen är ingen lugn och avslappnad person. Oftast är han arg, spänd eller nervös, eller både arg, spänd och nervös. Det betyder att han ofta skriker, vispar med händerna och står hopkurad i obekväma poséer. Efter en vanlig övning är jag trött i halsen och det är inte bra. Uppenbarligen är det en skillnad mellan att skrika och teaterskrika och min utmaning blir att hitta skillnaden samt att ersätta det nervösa skrikande med någorlunda övertygande teaterdito.

Idag var det bra rep! Vi tränade tre scener i början med Sheriffen, Guy (Gi!) och Prins Johan och jag har nog sällan skrattat så mycket på en repetition som nu! Prins Johans karaktär är bara så fantastisk! Bortskämda ungen som kunnat springa omkring i hovet och göra bus medan storebror blivit uppfostrad till kung, fast som lillebror så kan man inte bli kung … förrän nu! Själv som sheriff får jag både vara förtryckt av min flamboyanta chef Prins Johan, och domdera över den otvättade pöbeln.

Hårda bud i kungariket. Vi har redan haft en handfull övningar och jag har inte skrivit en enda grej om hur det är och går! Det är ett ofantligt skojigt gäng som sätter upp Robin Hood! Vår regissör Mika (“Miika, vi är alla olika”) är en bullrigt skrarttande filur, energisk, full av idéer. Make hanterar rollen som Robin med snille och smak. Den elaka trojkan Prins Johan - Guy av Gisbourne - Sheriffen av Nottingham (jag!

Låt mej börja med att blåsa luften ur myten med en skopa verklighet, så får vi det undanklarat: Sheriffen av Nottingham, så som han beskrivs i sagan om Robin Hood, har aldrig existerat. Robin Hood har antagligen aldrig heller existerat, men det tar vi en annan dag. Händelserna kring Robin Hood-historien utspelar sej nämligen riktigt is slutet av 1100-talet, närmare bestämt år 1193-11941 och Nottingham fick sin första sheriff år 1449, alltså nästan 250 år senare (och Robin Hood-sagan handlar i sin populärt berättade form inte om tidsresande :).

Så var det, i det stora hela, slut på Pippi Långstrump. Ja, det blir lite revival ännu i och med att vi ska till Raseborg tillsammans och kolla på Jorden Runt på 80 Dagar och så kommer vi att ha en filmkväll ännu (om jag bara får filmerna klippta). Men det egentliga arbetet är ganska långt klart. Vad tror ni att det hände sen? Jo, det hände sej lite lustigt att en herreman från Yleradion var och intervjuade oss för Pippi under en av de sista övningarna före premiären.