Igår på Raseborgs audition framförde jag en sång jag inte hört 48 timmar tidigare. När jag insåg det i morse, förstod jag att jag måste blogga om processen, från noll till uppförandet.

Steg noll - pling i postlådan

På måndag kom det ett mail från Raseborg att jag var välkommen på audition två (!!) på onsdag kväll, och att vi på auditionen skulle framföra en av två låtar ur All shook up, och en fritt vald låt. Nu har antagligen många fans av musikalen hört igenom hela skivan mången gång, men ingen av de två givna låtarna var såna jag lyssnat på så att jag skulle minnas att jag gjort det.

Som stödmaterial skickades noterna som pdf (cut-och-paste’ade med sax och tejp och med annoteringar för hand) samt kapellmästare Felix' pianokomp. Lär dej att sjunga på det här. Till onsdag.

Ingen panik. Ännu.

Steg ett - välja låt

Ut med hunden och plupparna i öronen. Efter några genomlyssningar av spåren från Broadway-skivan, valde jag låten I don’t want to, en smörig ballad med fet Broadway-crecendo á la Frank Sinatra mot slutet. Det ska jag väl klara av.

Jag är redan långt förbi att känna nån form av skam eller konstighet där jag går omkring i skogen och sjunger för mej själv (och hunden, som antingen vant sej, eller gett upp hoppet för fridfulla skogspromenader i det här skedet), så jag gjorde så gott jag kunde att försöka få nån koll på text och melodi. Eftersom det här var audition, tänkte jag att auditorn kanske uppskattar om jag får tag på noterna (och texten) och klarar av att sätta dem i rätt ordning. Vilket visade sej vara lite mer trixigt än jag tänkt mej, eftersom jag gärna improviserar och kör lite sisådär i vanliga fall. Men nu skulle det vara enligt noter och text.

Så kom en liten surpris. Kompet är … radikalt olika Broadway-versionen. Dels är den flera snäpp närmare metronomen (tackålov), men andra halvan, den med Sinatracrecendot, är inte med! Jag försöker bestämma om det är bra eller dåligt, men konstaterar att det får vara detsamma för nu kör vi som det är här. Simma eller sjunk.

Steg två - rena noter

Hemma igen, skrev jag rent noterna på Musescore. Inte bara för att de givna noterna var lite plottriga, men för att jag då har ett verktyg att lyssna på exakt vilka noter där ska vara och till vilka ackord. Där är en not jag har extra svårt med (ett F# i takt 10; låten går i F-dur) och några passager som jag av naturen vanligtvis sjunger baklänges. Och så var det ju texten, som av nån orsak var himla knepig att gå rätt. Kanske jag bara är stressad.

Steg tre - öva

Så var det bara att öva-öva-öva. Svårt att sova, så öva. Liten pinglande känsla att det kanske inte var så lätt som tänkt. På tisdag hade jag lyckligtvis sångtimme, så jag tog I don’t want to till Minna som hjälpte mej att hitta tonerna. Jag låter så himla svagt före jag fått en känsla av säkerhet, men efter en knapp halvtimmes knogande så lyckades jag böla ur mej en version som jag kände att jag kan jobba vidare med. Sjunga i bilen på vägen hem. Gnola där hemma. Försöka minnas texten. Ja och noterna. Sitta och analysera hur raderna förhåller sej till varandra, vad som upprepas och vad som är olika. Lite klarare blir det, men inte är det smidigt.

Steg fyra - vem är det som sjunger?

Det kanske allra viktigaste Minna sa åt mej på sångtimmen är att tänka på vem det är som sjunger och vilken situation han är i. Det blev grunden för ett nytt kapitel.

Personen, en cool, vit, och i högsta grad heterosexuell ung man i midvästern-USA på 1950-talet, lider av väldiga kval eftersom han just insett att han blivit kär i en man. Men han vill int (och därav låtens namn). Han vill int medge det för personen han blivit förälskad i och naturligtvis inte för den övriga världen heller. Hela hans värld är på sned och dessutom kan man ju inte vara gay på 1950-talet i mellersta USA. Knappt man kan vara det sjuttio år senare ens. Så det ska rinna av kval och osäkerhet i första strofen, förvirring, desperation, äckel, motvilja i andra. I tredje strofen minns han hur fint livet var före han råkade in för de här nya känslorna, så då är han lycklig, fri och tillfreds. Och så kommer fjärde och sista strofen där han är riktigt kluven mellan vad han vill själv, vad omgivningen tycker… och till slut ger han upp för sina känslor och medger till sej själv att han nog älskar den där andra trots att han inte vill.

Och allt det här på 52 sekunder. Klart och tydligt, men utan att överspela. Och som körsbär på tårtan, finns där en liten extra plingeling i backgrundsspåret jag kan använda för att lägga in en liten uppgiven konstpaus före but I do….

Hur låter uppgivenhet, förvirring, sinnesfrid, blandade känslor? En del kommer helt naturligt när jag lyssnar på vad min karaktär känner. Vissa saker behöver jag analysera lite; den självsäkra tredje raden är ljudligare, mera legato, tar tonerna före metronomen. Noter som går lite före eller efter klicket vid de osäkra delarna. Ett litet voice crack när det är riktigt illa. Och så ska det vara riktigt tydligt i uttalet att de första gångerna är want to men tredje gången want you och att man ska höra skillnaden utan att det låter som om “hör nu att jag fattar att det är olika”. Lösning, en pytteliten paus mellan want och you, fungerar både för att förtydliga orden och att spegla personens ovilja att medge till sej själv att han nog vill honom ändå.

Övertänker jag det här?

Steg fem - Karis

På gott och ont har fröken och jag alltid varit i olika auditionsgrupper, så jag har haft ett par timmar på mej att samla mej. Dels behöver jag lite sjunga upp mej och dels behöver jag helt enkelt få upp fiilisen. Det går med hörlurar, rokkenroll och lite spring fram och tillbaka i tamburen. Joe Strummer ska tack än en gång för hans kotribut till en bättre värld.

Och så är timmen kommen. Jag står där framför kapellmästaren som, trots att han är bekant sen länge, ändå är kapellmästare och står mellan mej och vad som kan vara min roll, med noterna skakande i svettig hand (OK, riktigt så illa var det inte, men ska man syssla med drama så må väl lite utsvängningar tillåtas). En enorm koncentration att få text och noter på gängse platser (ingen aning om de gjorde det, men de flesta torde ha gjort det) och att få karaktärsdramat att höras, synas, kännas, och i balans.

Det ryms mycket på 52 sekunder. 52 sekunder går fort. Sen är det slut. Ingen feedback, inga applåder. Det är audition, inte konsert. Kusligt.

Min andra låt då? En sång vars tema står mej nära hjärtat. En låt om individens strävan till ett orealistiskt mål han kanske ändå inte är funtad för: Kung Louies sång. Jo, en risktagning, men lite roligt måste man väl ha. Och Felix smålog nog lite :)