OK, det här är lite fånigt. Men vi vick tydligen ett barskt samtal från innehavarna till rättigheterna av pjäsen vi spelar. Av upprättshovliga skäl bör omedelbart sluta spela vår fars … under namnet Panik på kliniken, eftersom det namnet syftar på en annan översättning av samma pjäs! Så om jag i framtiden talar om Det stannar i familjen så är det alltså samma fars det gäller. Och med precis lika mycket panik.

Ja det är ju grymt hur länge sen det är sen jag skrev här senast … och i kväll är det premiär! Igen! Javisst! Fallåker teater smäller i kväll igång spelperioden av Panik på kliniken, en fars i läkarmiljö, ursprungligen “It runs in the family” av Ray Cooney, regisserad av Frank Skog (från, ni minns, Stulen kärlek)! Yay! Nytt för i år är Robert och Ellen, stulna från Finns sommarteater – och vilka kap de är!

Så var Stulen Kärlek färdigspelad på Fallåker. En vecka sen var det faktiskt, och nu har jag haft en blandning av lugn och tomhet i detta teaterlediga veckoslut.

Jag har egentligen en lite konstig roll i Stulen kärlek. Jag är med i första aktens första scen och sen droppar jag in och ut under andra akten några gånger. Det betyder alltså att jag ska köra 100% vid start men sen kommer jag aldrig riktigt igång eftersom det är nästan 50 minuter tills jag tittar in igen. Och det bara i tio sekunder. Så när resten av ensemblen är eld och lågor till pausen har jag knappt börjat.

Nu är det full rulle på Fallåker! Faktiskt så full att vi bara har fyra spelningar kvar; tre nästa veckoslut och sista showen lördagen därefter. Det har varit härligt att spela för riktig publik. Förra veckoslutet hade vi över 100 åskådare på båda föreställningarna och jag tror vi hade 150 idag. Så inte bara full rulle, men faktiskt så fullt hus som coronan tillåter. Inkommande lördag är det slutsålt på åtminstone ena föreställningen, så det är ju bra att vi har två :)

{% instagram CLKNMZpB-mk %} Så var det ett nånslags genrep för Stulen Kärlek, för en massiv publik på fem personer. Jädra corona, minns ni? Det började … ja, först satte inte musiken igång, men sen började det riktigt fint. Ända tills jag blackade ut just när jag skulle säja min femte replik, vilket var både fasansfullt och jättekonstigt – allt bara försvann framför mej – men lyckligtvis var vår regissör Frank på hugget, så jag kunde haka på utan att tappa känslan.

Nu har det blivit klart att vi flyttar på Stulen Kärlek-premiären till hösten. Jädra corona alltså. Vi kommer att ha en liten privatvisning för Fallåkers styrelse i februari, så att vi nu har nåt att jobba för, men annars så kommer vi att försöka hålla skådespelet “vid liv” tills dess med en eller två genomgångar i månaden tills dess. Blev du nu oerhört jätteledsen kan du alltid höra av dej, så kanske vi bjuder in dej som övningspublik till en genomgång.

Stulen kärlek kommer inte att ha premiär i slutet av januari 2021. När exakt premiären blir är inte fastslaget, men vi flyttar enligt rådande plan premiären ungefär en månad framåt. Det betyder (kanske) att de som bokat biljett för sista föreställningen kan komma och titta på premiären i stället. Men vi lever med läget och informerar därom. Och hur det slutligen blir får vi se när tiden är mogen. Under coronapausen klippte jag ihop våra övningsvideon och jag kan ju skriva lite om den processen och vad misstagen kan oss lära.

Det känns lite konstigt att öva teater under dessa coronatider. Vem är det vi övar för? En publik som kanske aldrig blir till? Oss själva? Enligt ursprungligt schema skulle vi ha haft premiär nu i veckoslutet. Det hade vi inte, men vi drack ett glas skumpa under repetitionen igår till minnet av premiären som inte blev av. Vi har ju ingen aning om vi kan ha premiär i januari heller, men vi rättar oss efter verkligheten och spelar sen när det är möjligt.

Det är full rulle på Fallåker trots att jag inte skrivit något här på länge. Vi jobbar på en fars som heter Stulen kärlek. En fars är ett slags fartfyllt komiskt skådespel, ofta med förväxlingar eller missförstånd, oj-då-hur-gick-det-så-här -situationer och en rapp dialog. Premiär blir det i januari 2021 och biljetterna har precis börjat säljas1 Ensemblen består av bekanta nunor från förra årets Robin Hood, styrkt av Matilda, som är ny på Fallet för i år (men ingalunda ny på teaterscenen; hon spelade faktiskt Ronja med Thomas och Tipi som föräldrar för några år sen på Finns).

Jag vet inte hur mycket mer jag kan berätta här, men om coronaläget tillåter, så blir det teater på Fallåker i höst och då stiger jag upp på scen igen! Fallåker kommer i höst att sätta upp en, i jämförelse med förra säsongens Robin Hood, liten produktion med ungefär hälften så många skådespelare som senast. Jag tänker inte berätta vad pjäsen är, det reserverar jag producenten, men det ska bli kul att få medverka!

Jag står mitt emellan två kapitel just nu. Eller mer specifikt, mitt emellan två skådespel. Det är ett veckoslut kvar av Robin Hood på Fallåker. Nästa lördag spelar vi dubbelfinal och sen lägger Nottingwood lapp på luckan. Det är samtidigt både skönt och lite dystert, men så ska det väl vara. Åtminstone vet jag att teatrandet inte tar slut bara för att teatern gör det. Saltkråkan-övningarna för nästa års Finns-produktion är ren i full gång.

Det här med att spela skådespel är inte lätt för mej. Eller mer specifikt, jag har inte så svårt att improvisera eller pajasa mej då när det inte är press, men att lära sej saker utantill och sen upprepa dem under press … det är en utmaning. Åtminstone för mej. Därför är jag ganska tacksam att jag har en ändå rätt så liten roll och egentligen bara en koreografi. Sånger är det lite lättare med, och jag tror att det är en del av förklaringen.

Det är uppenbarligen få saker längre än ett premiärveckoslut. Egentligen började det i början av veckan med två genrep och konsert med Devin Townsend :). Men premiär var det på fredag och efter det premiärkalas! Lördag var ledig dag – vilket var oerhört skönt – och söndag var det andra föreställningen. Och faktiskt, så gick allt riktigt bra! Jo, några små missar här och där, men inget som skulle ha fällt föreställningen.

Så har vi tränat, repeterat och övat och i kväll är det Generalrepetition 1. Inför testpublik. Inte för att det finns så mycket vi kan ändra på om publiken är missnöjd, men det är kanske främst så att vi får testa att spela för en levande samling människor. Repliker, scenbyten och koreografier börjar kännas, om inte säkra, så åtminstone bekanta. Jag har tillochmed mejkat mej runt ögonen en gång och idag ska jag göra det igen.

{% instagram B3-C2asBokb %} Dagens tips: om ni cyklar från tåget till träningen, cykla inte igenom pölarna. De är längre, bredare och framför allt djupare än de ser ut. Dina fötter kommer att hamna under vattnet där du cyklar. Riktigt ordentligt. Och när ni väl cyklar i pölen kan ni inte vända om.1 Om ni trots det cyklar igenom pölarna, se åtminstone till att ni har bytesbyxor, -strumpor och -skor för kvällen och hemvägen.

Man kan säja mycket om Sheriffen av Nottingham, men klok är han inte. Sheriffen är inte en glad eller förnuftig man. Han flippar vanligen mellan förnedrad och förnedrande, och i scenen då han äntligen fått Robin Hood i klorna är han rent vansinnig. Det är kanske oxå skäl att påminna att Robin Hood inte är en barnpjäs. Vi har rekommenderat en åldersgräns på sju, men stundvis kan det tyckas att tolv är en mer realistisk rekommendation.

Varje ny början kommer från slutet av en tidigare början. Ungefär så sa Seneca1, eller Dan Wilson från orkestern Semisonic. Och precis så kändes det när jag sent om sider kom i säng igår efter Nyländsk Afton, Nylands teatermotsvarighet till Oscargalan. Det var där Kapten Efraim Långstrump fick uppträda för sista gången, och Sheriffen av Nottingham den första. På onsdag kväll träffades Pippi-gänget för en första och enda träning inför NSU-galan.

{% instagram B2kP4CVBNVp %} Vi fick teaterkläderna härom dagen och de ser förfärligt snitsiga ut. Kläderna är från en affär i Sankt Karins som specialiserar sej på medeltida jox och attiraljer. Ännu har vi inte haft träning i kostym, men en del klädprovning har det varit redan. En sak som är uppenbar är att medeltida kläder inte är av riktigt lika mjukt material som moderna, och det gäller även medeltida kläder gjorda på detta årtusende.

Sheriffen är ingen lugn och avslappnad person. Oftast är han arg, spänd eller nervös, eller både arg, spänd och nervös. Det betyder att han ofta skriker, vispar med händerna och står hopkurad i obekväma poséer. Efter en vanlig övning är jag trött i halsen och det är inte bra. Uppenbarligen är det en skillnad mellan att skrika och teaterskrika och min utmaning blir att hitta skillnaden samt att ersätta det nervösa skrikande med någorlunda övertygande teaterdito.

Idag var det bra rep! Vi tränade tre scener i början med Sheriffen, Guy (Gi!) och Prins Johan och jag har nog sällan skrattat så mycket på en repetition som nu! Prins Johans karaktär är bara så fantastisk! Bortskämda ungen som kunnat springa omkring i hovet och göra bus medan storebror blivit uppfostrad till kung, fast som lillebror så kan man inte bli kung … förrän nu! Själv som sheriff får jag både vara förtryckt av min flamboyanta chef Prins Johan, och domdera över den otvättade pöbeln.

Hårda bud i kungariket. Vi har redan haft en handfull övningar och jag har inte skrivit en enda grej om hur det är och går! Det är ett ofantligt skojigt gäng som sätter upp Robin Hood! Vår regissör Mika (“Miika, vi är alla olika”) är en bullrigt skrarttande filur, energisk, full av idéer. Make hanterar rollen som Robin med snille och smak. Den elaka trojkan Prins Johan - Guy av Gisbourne - Sheriffen av Nottingham (jag!