Artikel Till EBUF
Historierna går lite i sär när man försöker reda ut hur jag hamnade på audition till Finns Sommarteater, men där var jag i varje fall. Omgiven av barn och ungdomar. Vi kan inte ha varit mer än en handfull vuxna och flera hörde till produktionsteamet. En del av ungarna kände varandra från förr. Jag kände mej lite malplacerad, men beslöt att det skulle inte hinra mej. Här skulle det köras fullt ut. Dansa kan jag inte. Skådespelat har jag aldrig gjort. Men försöka kan jag, så det gjorde jag. Fullt ut.
Det var snö ute när Finns-ensemblen samlades för sin första repetition. Jonna, vår producent (och Prusiluska) höll ett kort anförande att ett halvår går i ett huj och snart ska vi skiljas och det är slut. Inget kändes mer alvägset. Det är ju snö ute! Det är en evighet tills vi ska spela. Vi känner knappt varandra … och hur ska jag lära mej alla dessa repliker, alla koreografier och alla de här underliga sångerna? Har jag tagit vatten över huvudet?
Repetition är kunskapens moder, heter det, så vi repeterade. 54 gånger, enligt vårt repschema. Först en gång i veckan. Och småningom oftare. Sakta började det bli en grupp av enseblen. Folk började stoja och fånas med varandra. Trivas, liksom. Och med tid och övning började stegen kännas bekantare, låtarna normalare och replikerna naturligare. Ibland behövde man inte ens titta i manuset för att veta vad man skulle säja till nästa.
Och det var repetitioner och övningar och talko och yrsel och fnissande och vansinne, kostymer och mikrofoner och nervositet och borttapade grejer, repliker och, ibland, skådepelare. Men vi lärde oss, hur osannolikt det ändå kändes ibland. Och så var det premiär. Koncentrationen var på topp. Och allt bara fixade sej! Publiken trivdes, skrattade på de rätta ställena och applåderade vid scenbytena! Applåderade in oss efter bugningarna! Vilken härlig känsla! Och så slut man kände sej när vi stod och tackade och hejade på publiken på väg hem igen!
Vi spelade igenom hela juni, flera gånger i veckan. Dagarna vi inte spelade kändes helt tomma! Två lediga dagar efter varandra kändes som en evighet. Att ses igen efter två dagar var som att komma tillbaka till familjen.
Koncentrationen byttes så småningom till rutin och säkerhet. Vi kunde börja finessa med karaktärerna och replikerna. Regnade det, och det gjorde det inte ofta, lade vi i ett extra kol och spelade allt vildare.
Och så var det mitt i allt sista föreställningen. Ja, två sista föreställningar, eftersom vi hade två Pippin. Och så var det slut. Precis som Jonna hade sagt, evigheter sedan. Men tänk vad rätt hon hade, ändå. Det var skönt med semester, men väldigt, väldigt tyst.
Skulle jag göra om det? Absolut. Visst tog det tid och energi, men min sommar på scen är nåt som gav mej så mycket glädje. Det kändes fint att jag genom mitt grejande på scen kunde skapa glädje och underhållning för de som kommit för att se oss. För vår publik. Ge och få.
Det var en bra och jämställd atmosfär i gruppen. Trots att vi hade skådespelare i åldern under skolåldern till nästan 50, var alla lika värda. Vi hade alla repliker, sånger och koreografi att lära oss, kostym, mickar, rekvisita att hålla reda på, varandra att hålla reda på. Vi ville göra det bra, och faktiskt tycker jag att vi gjorde det. Hoppas ni tyckte det med :)