Så var Pinocchio färdigspelad – tack och hej, leverpastej! Kanske för att jag spelat slut en produktion nån gång tidigare, eller kanske mer för att jag ännu inte hunnit sitta ner och göra ingenting, så känns inte riktigt den där ekande tomheten som infunnit sej efter tidigare slut. Ännu. Kanske.

Finns håller nu paus för midsommar. Till skillnad från förra gången vi hade paus måste jag säja att det känns skönt. Tolv föreställningar på fjorton dagar blev ganska mycket. Just nu känns det som att huvudet är fullt av trassel, och att gå ut med hunden på landet och bara lyssna på skogen i stället för musik eller podcastar medan jag går gör att trasslet sakta trasslar upp sej. Det har varit en intensiv period de senaste månaderna och trots att det varit roligt känns det bra att inte ha något jag har lovat delta i några dagar framöver.

Vädret är ett oundvikligt element av sommarteater som spelas ute. Ett halvt år före premiär, när spelplanen läggs upp, går det omöjligen att säja om det ska bli sol eller regn, vind eller åska, hagel eller halvmulet. Man får väl vara glad om det alls blir något väder och man kan hoppas på det bästa.

Sannolikt är att det kommer att vara sommarväder, med flera soliga dagar och åtminstone en föreställning i regn.

Igår hade vi två.

Idag händer ingenting. Åtminstone känns det så. Eller, idag var jag på jobbet och där hände jobbsaker som det gör när det är vanlig vardag. Jag träffade kollegor, åt extra mumsig fredagslunch och tog mej en liten glass på eftermiddagen, men just nu är det så tomt att det känns som världen stannat. Vi har nämligen ingen föreställning idag. Sedan femte juni har vi haft två dagar då det inte varit teater.

Mitt liv är ett tåg just nu. Dunkar fram på rälsen utan tid att stanna upp för att ens se vad stationerna heter. Framåt, framåt. Repetition. Repetition. Repetition. Repetition nästan varje dag i en veckas tid – och så premiär! (jo, den stationen stannade vi vid ett tag) Jag måste erkänna att jag ljög lite i mitt senaste inlägg. Jag var nog egentligen lite orolig hur det skulle gå. Om vi skulle klara av att lära oss att spela tillsammans, spela teater och inte bara prata fram våra utantill lärda repliker och sånger, svepa vår koreografi enligt inlärda steg.

Nästa vecka är det .. premiärvecka! När jag skriver ut det och läser det på min skärm grips jag av en liten förlamning som får mej att känna som om min kropp vill krympa och gömma sej. Jag är med all nödvändig uppenbarhet inte riktigt redo. Jo, vi börjar bli bättre. Tillochmed jag börjar bli bättre. Och rent logiskt tänkt kommer vi att klara det här eftersom jag vet att folk mer eller mindre kan allt de bör och att premiär och publik får folk att skärpa sej, men min ödlehjärna tittar oroat omkring sej för att hitta en stor sten att gömma sej under.

Vi hade första övningen ute på scenen idag – äntligen! Vi spelade in videomaterialet för en trailer för Pinocchio, mest scener med musik och koreografi. I ärlighetens namn måste säjas att jag har varit lite oroad för vad det ska bli av alltsammans, men idag var jag imponerad av alla mina teaterkollegor. Det verkar som alla (andra) kan sina repliker och sin koreografi – så nu är det bara jag som behöver öva mina!

Igår hade vi genomgång av Pinocchio, första akten. Själv har jag varit på arbetsresa och i (därpåföljande) COVID de senaste två veckors övningar så det kändes lite speciellt att vara tillsammans med gänget igen. Lite ovant men mycket skoj att se alla bekanta fejs :) Genomgång är en form av övning där man går igenom skådespelet eller en del av det, lite på samma sätt som om det vore föreställning. Det betyder att man kör repliker, sång och koreografi som det står i manus och att avbryter så lite som möjligt.

Inkommande sommar kommer jag att stå på en bekant scen. I juni 2022 kommer ni att kunna se mej som Pinocchios far Gepetto, samt i en biroll som den onda Sergei. Dessutom kan ni se min skönsjungande dotter som den goda fén!

Vet ni vad. Det kanske blir sommar i år igen. Och skall det riktigt till det, så har vi koronan i skick tills dess (ja, hoppas kan man alltid).

På söndag var min dotter och jag på audition till Raseborgs sommarteater och om en vecka blir det Finns audition! Få se om nåndera vill ha oss :)

Saltkråkan på Finns sommarteater inhiberades till en blandning av förståelse och sorg, och flyttades till sommaren 2021 till kollektivt jubel från hela produktionsteamet! Övningarna på distans har varit en lucka av normalitet under karantänen och det är trist att de har avbrutits, men det är ju ett finansiellt faktum att vi inte kan fortsätta med dem om vi inte har en teaterproduktion att öva för. Men nytt försök nästa år, och jag hoppas att många från Saltkråkan 2020 är med i Saltkråkan 2021!

Jag står mitt emellan två kapitel just nu. Eller mer specifikt, mitt emellan två skådespel. Det är ett veckoslut kvar av Robin Hood på Fallåker. Nästa lördag spelar vi dubbelfinal och sen lägger Nottingwood lapp på luckan. Det är samtidigt både skönt och lite dystert, men så ska det väl vara. Åtminstone vet jag att teatrandet inte tar slut bara för att teatern gör det. Saltkråkan-övningarna för nästa års Finns-produktion är ren i full gång.

Då jag började med Finns Sommarteater som Efraim bara ett år tillbaka, postulerade jag en tes att efter tre produktioner kan man (eller jag åtminstone) befogat titulera sej amatörskådespelare. Nå, tidigare i veckan tilldelades jag min tredje roll, så om jag med hedern i behåll klarar mej igenom Vi på Saltkråkan denna sommar, kan jag skriva in en ny titel på CV:n. Även i denna Finns-produktion har jag två roller, morfar Söderman och direktör Karlberg (även “Carlberg”).

Varje ny början kommer från slutet av en tidigare början. Ungefär så sa Seneca1, eller Dan Wilson från orkestern Semisonic. Och precis så kändes det när jag sent om sider kom i säng igår efter Nyländsk Afton, Nylands teatermotsvarighet till Oscargalan. Det var där Kapten Efraim Långstrump fick uppträda för sista gången, och Sheriffen av Nottingham den första. På onsdag kväll träffades Pippi-gänget för en första och enda träning inför NSU-galan.

Historierna går lite i sär när man försöker reda ut hur jag hamnade på audition till Finns Sommarteater, men där var jag i varje fall. Omgiven av barn och ungdomar. Vi kan inte ha varit mer än en handfull vuxna och flera hörde till produktionsteamet. En del av ungarna kände varandra från förr. Jag kände mej lite malplacerad, men beslöt att det skulle inte hinra mej. Här skulle det köras fullt ut.