En eloge till regissör och koreograf

Jag vill här ge mitt djupaste hattlyft till regissörer som behöver handha oerfarna amatörskådespelare. Jag som entusiastisk nybörjare, full av spontana idéer (och lustigheter) jag inte kan hålla tyst med, en som ifrågasätter eller ställer frågor om saker som inte vi (dvs regisssören) ännu ens hunnit tänka på … kan ju inte vara lätt att handla med.

Samma gäller koreografen. Jag är hopplöst långsam att lära mej steg, fullkomligt okoordinerad med mina två vänsterben, och har så himla lätt att ljudligt protestera att det här går ju aldrig!!

Jag menar inte det. Jag menar att det är svårt för mej, men inte att jag vill underveärdera ert arbete. Inte protestera mot era idéer. Ni har antagligen bara en idé jag inte förstått ännu. Jag borde fatta att bara ta emot tills jag fattat vad ni tänkt. Och sen kan jag protestera, eller åtminstone med nån form av respekt föreslå vad jag tycker. Men sist och slut är ni den som formar vår grej till något enhetligt och vi är de som formas till det.

Så tack och förlåt. Kommer jag någonsin att vara med i ett skådespel till så ska jag lyssna först, tänka sen, och först sen komma fram med mina egna idéer. De kanske passar in, eller så går de inte alls ihop med regissörens vision. Eller så har regissören inte ännu riktigt utformat en vision men mina och alla andra storkäftade skådespelares eviga skval av protester och åsikter stör arbetet och gör att det blir nåt helt annat än vad det var tänkt.

Samma gäller antagligen i verkliga livet oxå.

Roligt att märka att jag ännu inte är för gammal för att lära mej nåt nytt.