Nu har vi tränat, övat, repeterat och generalrepeterat. Vi har sjungit, dansat, nötit in repliker, skrattat, fnattat, tappat bort oss och hittat oss igen. Nu är det klart och imorgon är det premiär. Det känns spännande, det känns pirrigt och det känns bra. Det känns som om det är dags. Vi hade genrep1 idag och igår (eftersom vi har två Pippin) och frånsett några små missar, som jag hoppas publiken inte fäste så stor uppmärksamhet vid, gick det faktiskt så bra att vi nästan kunde ha spelat inför betalande publik!

Det är fullt ös i Pippi-produktionen. Så mycket händer att jag knappt hinner sitta ner och reflektera! Vi har övning nästan varje dag nu, tre eller fyra timmar i kvällen och mer på veckosluten. Och det är premiär OM EN VECKA! (och några dagar) Ännu har inte premiärpaniken kommit, men det är väl bara för att jag inte riktigt insett verklighetens allvar ännu. Vi har övat ute på scenen i säkert en månad nu.

{% instagram BtqnNVRgOGQ %} Det är bara det fjärde repet1 och jag kan tydligt märka en skillnad i gruppdynamiken. Folk är mera direkta och bekanta med varandra, det är mera jox och fånigheter och gruppen börjar bete sej som … en grupp! Det känns lite som något vi ska göra och det är bra. Idag gick vi igenom andra akten. Lite slattrigt var det och stundvis rådde smått rörig pippistämning i leden.

Idag hade vi en enklare repetition, nämligen genomgång av första akten. Det betyder i praktiken att vi läste igenom våra repliker med manus i hand, gick omkring på golvet som representerade scenen, och funderade på hur vi skulle få de ganska föråldrade och stundvis väldigt svenska replikerna lite mer finlansvenska. Meningen är alltså att vår Pippi ska vara lite mer i vår tid, om ändå lite obestämt så, och klart mer lokal än värmländsk.