Mitt liv är ett tåg just nu. Dunkar fram på rälsen utan tid att stanna upp för att ens se vad stationerna heter. Framåt, framåt. Repetition. Repetition. Repetition. Repetition nästan varje dag i en veckas tid – och så premiär! (jo, den stationen stannade vi vid ett tag) Jag måste erkänna att jag ljög lite i mitt senaste inlägg. Jag var nog egentligen lite orolig hur det skulle gå. Om vi skulle klara av att lära oss att spela tillsammans, spela teater och inte bara prata fram våra utantill lärda repliker och sånger, svepa vår koreografi enligt inlärda steg.

Nästa vecka är det .. premiärvecka! När jag skriver ut det och läser det på min skärm grips jag av en liten förlamning som får mej att känna som om min kropp vill krympa och gömma sej. Jag är med all nödvändig uppenbarhet inte riktigt redo. Jo, vi börjar bli bättre. Tillochmed jag börjar bli bättre. Och rent logiskt tänkt kommer vi att klara det här eftersom jag vet att folk mer eller mindre kan allt de bör och att premiär och publik får folk att skärpa sej, men min ödlehjärna tittar oroat omkring sej för att hitta en stor sten att gömma sej under.