Det finns (ha!) en tradition inom teatern att i sista (och/eller första) föreställningen lägga in några extra jox och lustigheter för att överraska sina kollegor. Det gjorde oxå vi, fast sist och slutligen i ganska liten mängd. Det fanns en grillkorv i Pippis väska, men den märkte hon (Jenny) före föreställningen. Efraim gick omkring med en säkerhetsnål i örat som en bästa punkare. Och så fanns det en bild av Efraim i hinken i havrelådan som både Pippi och poliserna blev lite överraskade av (och Efraim oxå, eftersom Jenny tagit bilden ur hinken och placerat den i botten av lådan).

And then it was over and we took our applause. We passed the peace pipe and thought no more About the scenes that were missing, about the lines we had crossed. And we smiled at each other and knew that the moment was lost. Det är en vecka sen det tog slut. Jag har varit på aktivsemester i östra Lappland (eller egentligen var det strax söder om Lappland, men det var renar på vägen, mygg och fjäll, och utanför Ring III, så det var nog Lappland i mina böcker) så jag har inte haft tid att tänka så mycket på vad det blev av alltsammans.

Idag är det sista föreställningen för Pippi Långstrump. Det är slutsålt och vädret kommer att bli just perfekt. Alla kan sina roller. Gemenskapen är på topp. Och sen är det slut. Det är ju inte så länge sen vi började, känns det, fast vi hållit på i över ett halvår. I augusti 2018 kontaktade jag Jonnna, vår producent och Prusiluska (som det senare skulle visa sej) att min son kunde vara intresserad att delta och det var hon som ursprungligen frågade mej om kanske jag oxå var intresserad av en plats på scen.

Igår var det Pippi Långstrump-premiär och jag lever i ett rus av lycka och adrenalinkrasch. Bra att vi har ledigt från teatern idag, fast det känns lite konstigt att inte ha gänget runt sej. Det att man inte behöver skärpa eller hända är samtidigt konstigt och ändå lite skönt. Premiären då? Jo, några missar blev det väl, men ändå var det nog en glädje och lycka att spela! Det var varmt, det gick bra, publiken verkade nöjd och den där känslan av att nu har vi gjort nåt, och vi har gjort det tillsammans, var nåt man behövde uppleva och bara leva av!

Nu har vi tränat, övat, repeterat och generalrepeterat. Vi har sjungit, dansat, nötit in repliker, skrattat, fnattat, tappat bort oss och hittat oss igen. Nu är det klart och imorgon är det premiär. Det känns spännande, det känns pirrigt och det känns bra. Det känns som om det är dags. Vi hade genrep1 idag och igår (eftersom vi har två Pippin) och frånsett några små missar, som jag hoppas publiken inte fäste så stor uppmärksamhet vid, gick det faktiskt så bra att vi nästan kunde ha spelat inför betalande publik!

Pippi-bokserien (och skådespelet, spoiler spoiler) börjar med att Pippi flyttar in i Villa Villekulla. Och man får intrycket av att hon är på ett nytt ställe. Men tror man det så har man fel, för Pippi har varit där förr. Tror jag. Jo, varning för spekulationer och obefogade teorier. Skådespelet börjar med att Pippi kommer gående med en karta (sorry, mera spoilers), eller åtminstone nån form av lapp, med instruktioner hur man ska hitta till Villa Villekulla.

Det är fullt ös i Pippi-produktionen. Så mycket händer att jag knappt hinner sitta ner och reflektera! Vi har övning nästan varje dag nu, tre eller fyra timmar i kvällen och mer på veckosluten. Och det är premiär OM EN VECKA! (och några dagar) Ännu har inte premiärpaniken kommit, men det är väl bara för att jag inte riktigt insett verklighetens allvar ännu. Vi har övat ute på scenen i säkert en månad nu.

Det här veckoslutet har vi haft dansövning både på lördag och söndag. Till min inte alldeles lilla överraskning så har jag börjat lära mej mina steg för koreografin jag deltar i (för närvarande alltså en), till den grad att jag vet vad som går fel och att jag har ett hum om hur det egentligen borde gå.

Jag vet inte hur det är med er. En del människor tycker om att bara se och beundra spektaklet framför deras ögon och att kika “bakom kulisserna” förstör magin. Om ni hör till dessa så kan det vara bra att sluta läsa nu :) . Själv tycker jag det är spännande att få veta hur saker fungerar och jag tycker inte alls att vad jag ser blir på nåt sett mindre värt bara för att jag vet varför det gör det.

Varför är Pippi anarkist? Är det bara för att hon växt upp med pirater (med en piratkapten till far) och då får man bete sej lite hur man vill? Eller är hon bara en motpol till det Organiserade Samhället där man Borde Bete Sej på vissa sätt? Hur hittade Pippi till den lilla byn där hon slog sej ner? Var Pippi med på Hoppetossa då hennes pappa sköljdes av från skeppet en storm i Söderhavet?

{% instagram BtqnNVRgOGQ %} Det är bara det fjärde repet1 och jag kan tydligt märka en skillnad i gruppdynamiken. Folk är mera direkta och bekanta med varandra, det är mera jox och fånigheter och gruppen börjar bete sej som … en grupp! Det känns lite som något vi ska göra och det är bra. Idag gick vi igenom andra akten. Lite slattrigt var det och stundvis rådde smått rörig pippistämning i leden.

För det mesta vet jag ingenting. regissör Oskar Silén

Idag hade vi en enklare repetition, nämligen genomgång av första akten. Det betyder i praktiken att vi läste igenom våra repliker med manus i hand, gick omkring på golvet som representerade scenen, och funderade på hur vi skulle få de ganska föråldrade och stundvis väldigt svenska replikerna lite mer finlansvenska. Meningen är alltså att vår Pippi ska vara lite mer i vår tid, om ändå lite obestämt så, och klart mer lokal än värmländsk.

Jag har ofta känt en dragning till faderstyperna i Astrid Lindgrens böcker. Sen jag själv blev pappa (och det var ju några år sen), har papporna och fadersfigurerna i bakgrunden fungerat som nåt form av ideal, men oxå som en spegel att alla pappor inte är perfekta. Det har säkert skrivits avhandligar om faderstyperna i Astrid Lindgrens böcker och antagligen skulle jag må bra av att läsa en. Min favoritfar är den bullriga, lite vildvuxna pappan som älskar sina barn men kanske inte riktigt vet vad man ska göra med dem ibland.

Är det nåt jag inte är bra på, så är det att dansa. Faktum är att jag i min ansökan för auditionen skrev “En panda dansar bättre än jag” – vilket jag vidhåller. Och på söndagens övning var temat “Dans och drama”. Nu skulle man kanske ha trott att dans är nåt jämförbart med rytmiska rörelser till musik men sidu nähe. Övningen började med uppvärmning, muskelövningar och stretching, vilka är tre saker till jag heller inte är bra på.

Kalla mej … Efraim. För några år sen, inte så stor skillnad precis hur många, började jag sjunga. Det var på ett musikläger, där mina ungar och senare jag spenderade närmare två veckor i ett samhälle i Västra Nyland. Efter att ha besökt ungarna titt och tätt under några års läger blev jag rekryterad av lägrets rektor och hur det nu gick sej så fann jag mej i en sångensemble och hur det nu gick sej så skulle vi uppträda inför publik.