Idag händer ingenting. Åtminstone känns det så. Eller, idag var jag på jobbet och där hände jobbsaker som det gör när det är vanlig vardag. Jag träffade kollegor, åt extra mumsig fredagslunch och tog mej en liten glass på eftermiddagen, men just nu är det så tomt att det känns som världen stannat.

Vi har nämligen ingen föreställning idag.

Sedan femte juni har vi haft två dagar då det inte varit teater. Idag är den tredje och det är som att ha blivit slängd av karusellen. Det är faktiskt inte mer än en vecka sen vi hade premiär och det känns som om vi spelat hundra gånger under ingen tid alls. Dessutom är hela familjen utflugen. Frun har ledigt så hon är med hunden på stugan. Ungarna har diverse skoj på egen ort. Jag har legat på soffan och försökt samla mitt huvud, grillat lite för mej själv och bankat staket på bakgården. Det är som en vardag ute i rymden och jag vet inte hur jag ska behandla det. Jag antar att jag helt enkelt saknar mänskorna jag brukar ha omkring mej, intensiteten, surret, spänningen, uppträdandet, publiken.

Ensemblen visar en tidigare oskådad nivå av fnattighet. Det är nästan hysteriskt bakom scen före föreställning. En del skådespelare har hittat på att göra en konst av ringningarna före föreställningen och då pausen börjar ta slut. Folk har burit på varandra, jagat varandra, blivit slagna i huvudet med en yxa (av skumgummi). Det är som en hel minishow och det är en njutning att se hur de hittar på och får göra tokigheter helt själv. När regissören är borta dansar skådespelarna runt scenen.

Men fnattigheterna till trots har det varit nog så professionellt på scen. Det är egentligen spännande att tänka på att ingen enstaka person styr maskinen som är vår ensemble. Vi kollar tillsammans med skådespelarna, tekniken och biljettkiosken (som har kontakt med parkeringen) att vi kan börja. Folk håller reda på sin rekvisita mer eller mindre själv. Jo, det finns arbetsroller. Jonas kör tekniken. Jag har koll på tiden¹ och radiokontakten och resten av ensemblen att att vi kan börja spela. Ellen (“Mamma”) manar slarvigare skådespelare med varm beslutsamhet att bära sina grejer till “Konttin” (backstage-containern) så att hon kan låsa den efter att vi är färdiga. Men ingen är boss över någon annan. Det är samarbete. Folk hjälper och stöder varandra. Maskinen sköter sej själv eftersom alla egentligen vet vad de ska göra. Det är imponerande, med tanke på att det faktiskt bara finns tre i ensemblen som (till sin ålder) inte är minderåriga.

Sånt här lär man sej inte i skolan. Att joba tillsammans, att ta ansvar, att göra sin grej både för varandra och för publiken. Det är därför teater är så härligt.