It’s surprisingly easy to share two factor authentication among your peers (depending on your definition of ‘easy’). You’ll need just a little work on the command line to prove that any of you are, in fact, you.

Adding a second layer of authentication to your account is essential for your security, but like having a lock on your door, it can lock you out when things go wrong. You really need to think of the spare keys before that happens.

I bought a set of Yubikeys to figure out what the fuss was all about. Getting started was surprisingly painless and i now have a new authentication factor for Google, Github and Lastpass.

One day i’m going to die, which is something i might as well come to terms with. It’s not like i’m in any kind of hurry to die; i rather like living and i’d prefer to postpone the inevitable end as much as is easily possible. But after i’m dead, i’ll leave a big digital heap of memories behind me, and that’s what this post is about: making those memories accessible to my near and dear, if that’s what they want.

If you use Ansible to manage servers, you should probably use ssh keys to do so. Ssh keys are a way of authenticating to a server, like passwords are. Ssh keys can be protected with passwords or they can be passwordless. If you’re using them for automation, you might need to use passwordless ssh keys, but otherwise, it’s a good practice to protect the keys as well. You can create a key, or really a ssh key pair with the command

One chicken-and-egg-problem with setting up servers is taking care of secrets. Secrets are hard, and they’re especially hard to keep secret. When working with systems management, you really want to keep your secrets secret, but you also want to share them with your peers. In essence, this is a conflict of interests and a hard problem to solve in a truly usable manner. But it’s not impossible. Lately, i’ve been re-introducing myself to Ansible because it’s a way to efficiently communicate intent between peers.

The first time you contact an ssh server, you’re presented with a fingerprint and asked whether you want to trust the server to be who it is, based on this fingerprint. Blindly, i might add. If you’re at least a bit concerned about (usable) security, this should send a few shivers down your spine; how the heck are you supposed to know whether this fingerprint is right or not. If you’re managing your servers with ansible, this query can be inconvenient, as it stops your flow at some random place and it’s not entirely clear where it will commence.

I found a bug. I investigated it and reported it. I created a fix. And now it’s gone. These things are everyday for the coder but not for me the sysadmin, who did get a little bit of a kick out of this.

Today i’ve experienced several things, many of them new. Some new in a meaningful way, some mainly trivial. And in a broader scope of things, mostly trivial really.

When i’m not a Sysadmin at work, i’m two thirds of our Stream Team, an informal group of two which is sometimes called upon when we have events of moderate complexity that need streaming. Another colleague of mine is the wizard of sound, when sound wizardry is required. Doing live multicamera video production is challenging, a bit unnerving, and fun. There are a whole bunch of things to think of.

One really nice thing from the MacSysadmin conference (see the next/previous article), i got to hear that i have at least one reader of my blog! Yay! Thank you! I wish i had a little hand-wavy-thing on this blog, like the one on Medium, so people could react and say “Yay!” or “I read this”, or even “Thanks!”, if they were so inclined. I’d like it to be privacy conscious though.

Igår på Raseborgs audition framförde jag en sång jag inte hört 48 timmar tidigare. När jag insåg det i morse, förstod jag att jag måste blogga om processen, från noll till uppförandet.

Vet ni vad. Det kanske blir sommar i år igen. Och skall det riktigt till det, så har vi koronan i skick tills dess (ja, hoppas kan man alltid).

På söndag var min dotter och jag på audition till Raseborgs sommarteater och om en vecka blir det Finns audition! Få se om nåndera vill ha oss :)

Inkommande sommar kommer jag att stå på en bekant scen. I juni 2022 kommer ni att kunna se mej som Pinocchios far Gepetto, samt i en biroll som den onda Sergei. Dessutom kan ni se min skönsjungande dotter som den goda fén!

Today i’ve experienced several things, many of them new. Some new in a meaningful way, some mainly trivial. And in a broader scope of things, mostly trivial really.

When i’m not a Sysadmin at work, i’m two thirds of our Stream Team, an informal group of two which is sometimes called upon when we have events of moderate complexity that need streaming. Another colleague of mine is the wizard of sound, when sound wizardry is required. Doing live multicamera video production is challenging, a bit unnerving, and fun. There are a whole bunch of things to think of.

When i’m not a Sysadmin at work, i’m two thirds of our Stream Team, an informal group of two which is sometimes called upon when we have events of moderate complexity that need streaming. Another colleague of mine is the wizard of sound, when sound wizardry is required. Doing live multicamera video production is challenging, a bit unnerving, and fun. There are a whole bunch of things to think of.

I got a message from Graham Pugh from the Mac Admins' Slack that my blog was lagging. This was a bit surprising because it is served from Gitlab Pages, which should have all the resources in the world. So i looked under the hood. And i was surprised.

Last week, i was involved with Reaktor Breakpoint, a tech, design, business and future conference with about 600 attendees and twenty-odd speakers.

Unlike with last Breakpoint in 2015, i wasn’t involved in the planning bits, i just worked with the execution. On the surface, my job sounds trivial. I was to make sure all presenters' slides were delivered to the right stages, in time, before each presenter’s show, and looking awesome.

I like to emphasize the last word of the previous paragraph, because that is your job and the job of nearly everyone working backstage or in production: making the presenter look, sound, and feel awesome.

While delivering slides may sound like the job of a glorified runner, it was actually quite a bit of logistics than i’d originally expected.

Your network will always grow, and due to the laws of entropy, left to itself, it’ll grow messier. Here are some things to consider while it’s still small and manageable:

Alright, so i’ve challenged myself to take, edit and publish two pictures a day, one “regular” of whatever happens around me, and one “doggo” with our lapphund Kelvin. Here’s the thing. It’s really hard to think of a new thing to photograph each day, at least for me. Since i work Monday to Friday and have theatre on Saturday, and it’s winter time, most of my waking hours are dark! And once i’ve managed to photograph something, it’s really hard to remove all those pictures that aren’t bad but didn’t pass the publish threshold – the pictures that are good enough but didn’t make the cut.

Today i’ve experienced several things, many of them new. Some new in a meaningful way, some mainly trivial. And in a broader scope of things, mostly trivial really.

Today i learned, quite by accident, that the Chrome certificate error page can be quite useful! If you get an NET::ERR_CERT_something-or-the-other error message, you can click that NET::ERR_CERT... code. Your cursor won’t change, indicating that the text is clickable, but it will display the problematic certificate or cert chain in PEM format. You can then copy the certificate. On your terminal, invoke the spell pbpaste | openssl x509 -noout -text (replacing pbpaste with whatever command on Linux or Windows to paste the contents of the clipboard if so needed)

It happened again. I let this site’s certificate expire. I’d blame my faulty calendar entry, but it’s really just a case of my procrastination. As i was getting ready to read my article on how to renew the Letsencrypt certificate the hard way, again, i saw that Gitlab Pages had something new to surprise me with. Automatic Letsencrypt Certificate Management. By the beard of Odin. Here are the steps to enable that

I got a nice and polite notice a month ago that my certificate on my blog is expiring. Thankfully i have documented the process on my blog, i thought. Sadly, i can’t remember on which of my computers i created the certificate. Also, i need that computer to renew the cert, and in the end, none of the computers i tend to use actually seemed to be able to renew the cert. So it looks like i’m having to renew the cert the Hard Way. From scratch.

Setting up a SSL certificate on a HP (HPE/Aruba) 2530 switch is not hard or complicated but it is frustrating when you try to figure out exactly how it’s done. There’s some terminology that isn’t immediately obvious and the switch tends to be a bit picky about how things are done. So with that said, let’s dive in. I’ll assume here that you have a functioning PKI on your site, or that you’re able to get a certificate request signed somehow.

Setting up https on a hugo site on Gitlab pages with your custom domain requires some manual work, but if i can do it, so can you.

I found a bug. I investigated it and reported it. I created a fix. And now it’s gone. These things are everyday for the coder but not for me the sysadmin, who did get a little bit of a kick out of this.

I’m not very good at throwing old stuff away. On the Internet, storage space is nearly infinite (in comparison to my brain). So i rather archive than delete. I’m like a squirrel in that way. Thus, i decided that i wanted to keep my old Now posts, to turn the Now section into something akin to a blog. How easy i though it was. This site is built on Hugo, a static web site generator.

I am not a coder, but i do dabble with Python from time to time. I know enough Python to be dangerous but not enough to be clever. I know there are Pythonic ways of doing things, but i’m not just there yet. But since the tagline of this blog is Learning in public, i might as well do so, with the hope that somebody will tell me how to do this properly.

One really nice thing from the MacSysadmin conference (see the next/previous article), i got to hear that i have at least one reader of my blog! Yay! Thank you! I wish i had a little hand-wavy-thing on this blog, like the one on Medium, so people could react and say “Yay!” or “I read this”, or even “Thanks!”, if they were so inclined. I’d like it to be privacy conscious though.

I’ve spent this wonderful week at the MacSysAdmin conference, which, as you may be able to deduce from its name, is a conference for Mac sysadmins. Being at a conference, and at this conference in particular, can be inspiring, which is why i’ve decided to create a follow-up talk for my first one (or last one, however you want to put it), on the topic of Humane Security. Now while i’d love to give it at MacSysadmin, which i consider the crown jewel of all Mac sysadmin conferences1, i really feel i should first approach Macaduk with my proposal.

Last week, i was involved with Reaktor Breakpoint, a tech, design, business and future conference with about 600 attendees and twenty-odd speakers.

Unlike with last Breakpoint in 2015, i wasn’t involved in the planning bits, i just worked with the execution. On the surface, my job sounds trivial. I was to make sure all presenters' slides were delivered to the right stages, in time, before each presenter’s show, and looking awesome.

I like to emphasize the last word of the previous paragraph, because that is your job and the job of nearly everyone working backstage or in production: making the presenter look, sound, and feel awesome.

While delivering slides may sound like the job of a glorified runner, it was actually quite a bit of logistics than i’d originally expected.

Setting up a SSL certificate on a HP (HPE/Aruba) 2530 switch is not hard or complicated but it is frustrating when you try to figure out exactly how it’s done. There’s some terminology that isn’t immediately obvious and the switch tends to be a bit picky about how things are done. So with that said, let’s dive in. I’ll assume here that you have a functioning PKI on your site, or that you’re able to get a certificate request signed somehow.

I’m kind of fond of the HP (HPE/Aruba) 2530 series switches. They are mostly no-nonsense and fairly nice to configure from the command line.

Nu har det blivit klart att vi flyttar på Stulen Kärlek-premiären till hösten. Jädra corona alltså. Vi kommer att ha en liten privatvisning för Fallåkers styrelse i februari, så att vi nu har nåt att jobba för, men annars så kommer vi att försöka hålla skådespelet “vid liv” tills dess med en eller två genomgångar i månaden tills dess. Blev du nu oerhört jätteledsen kan du alltid höra av dej, så kanske vi bjuder in dej som övningspublik till en genomgång.

Stulen kärlek kommer inte att ha premiär i slutet av januari 2021. När exakt premiären blir är inte fastslaget, men vi flyttar enligt rådande plan premiären ungefär en månad framåt. Det betyder (kanske) att de som bokat biljett för sista föreställningen kan komma och titta på premiären i stället. Men vi lever med läget och informerar därom. Och hur det slutligen blir får vi se när tiden är mogen. Under coronapausen klippte jag ihop våra övningsvideon och jag kan ju skriva lite om den processen och vad misstagen kan oss lära.

Igår hade vi genomgång av Pinocchio, första akten. Själv har jag varit på arbetsresa och i (därpåföljande) COVID de senaste två veckors övningar så det kändes lite speciellt att vara tillsammans med gänget igen. Lite ovant men mycket skoj att se alla bekanta fejs :) Genomgång är en form av övning där man går igenom skådespelet eller en del av det, lite på samma sätt som om det vore föreställning. Det betyder att man kör repliker, sång och koreografi som det står i manus och att avbryter så lite som möjligt.

The Macaduk conference has been moved to May, in hopes that the COVID-19 pandemic has passed (into) Stage 3 by then. I’m still planning on giving my Security for humans talk, but in two months, not two weeks. The upshot is that i’ve been given a second chance to actually make this a good talk :) There’s a discussion group on the Macaduk Whova (it’s an app for events) for my session and if you feel like pitching in with your questions and ideas, please join!

Nästa vecka är det .. premiärvecka! När jag skriver ut det och läser det på min skärm grips jag av en liten förlamning som får mej att känna som om min kropp vill krympa och gömma sej. Jag är med all nödvändig uppenbarhet inte riktigt redo. Jo, vi börjar bli bättre. Tillochmed jag börjar bli bättre. Och rent logiskt tänkt kommer vi att klara det här eftersom jag vet att folk mer eller mindre kan allt de bör och att premiär och publik får folk att skärpa sej, men min ödlehjärna tittar oroat omkring sej för att hitta en stor sten att gömma sej under.

In February 2016, Bangladesh was robbed of US$101 million by cunning cyber criminals using fraudulent SWIFT transfer requests. The money was siphoned from the Bangladesh National Bank’s account at the US Federal Reserve to banks in Sri Lanka and the Philippines. Another US$850M was stopped from being transferred due to a happenstance. Check The Lazarus Heist for juicy details. What made the heist possible? Timing. Careful, thought-out execution. Ruthlessness. The bank robbery took place during a weekend of Lunar New Year festivities in South Asia, so there wasn’t really anyone on call to check and stop the transfers.

One chicken-and-egg-problem with setting up servers is taking care of secrets. Secrets are hard, and they’re especially hard to keep secret. When working with systems management, you really want to keep your secrets secret, but you also want to share them with your peers. In essence, this is a conflict of interests and a hard problem to solve in a truly usable manner. But it’s not impossible. Lately, i’ve been re-introducing myself to Ansible because it’s a way to efficiently communicate intent between peers.

Just recently, Hugo, the web site generator i use for this site, got a new feature: Composite theming. This means that you can build themes on other themes, or even do weird things like multi theme sites. I decided to try theme compositing just to change the fonts of my site.

There’s a new currency in town and it’s called Q. Or more exactly, it’s an initiative in the making, by some ex-PayPal guys, to create a an alternative currency which they call Q. They’re kickstarting it by taking registrations from people. If you want in, you know me and i know you …

here’s my invite link: https://initiativeq.com/invite/PQWHnZBFX.

The Q initiative is handing out a bunch of free Q currency and the quicker you react, the more Q you and i get for you signing up and me accepting you. Let me know after you registered, because I need to verify you on my end.

To keep up with the spirit of Q, please only follow the invite link if we know each other. The link will stop working once i’m out of invites.

Inkommande sommar kommer jag att stå på en bekant scen. I juni 2022 kommer ni att kunna se mej som Pinocchios far Gepetto, samt i en biroll som den onda Sergei. Dessutom kan ni se min skönsjungande dotter som den goda fén!

{% instagram B3-C2asBokb %} Dagens tips: om ni cyklar från tåget till träningen, cykla inte igenom pölarna. De är längre, bredare och framför allt djupare än de ser ut. Dina fötter kommer att hamna under vattnet där du cyklar. Riktigt ordentligt. Och när ni väl cyklar i pölen kan ni inte vända om.1 Om ni trots det cyklar igenom pölarna, se åtminstone till att ni har bytesbyxor, -strumpor och -skor för kvällen och hemvägen.

Idag fick jag ett samtal. Damen på andra sidan ville veta om jag fortfarande var intresserad att hjälpa till som statist i en film. Visst, sade jag, vad behöver jag veta? Min karaktär är journalist och jag har två (!) repliker. Och så undrar hon om jag kan skicka en ny bild. En halvtimme senare kommer ett nytt samtal. Tidseran för filmen är nittiotalet och regissören säjer att skägget ska bort.

Multipass is a technology for spinning up Linux virtual machines on your desktop using simple commands on the command line.

There’s a way of thinking in devops, to treat your servers as cattle, not pets. There’s also a related idea of immutable servers. For us old school people who love our servers like our children, all this sounds very weird. But before going to why this is weird, let’s take a look at those thoughts. A pet is an animal you keep and cuddle, maintain and take to the vet, take out for walkies and love like a family member.

I got a message from Graham Pugh from the Mac Admins' Slack that my blog was lagging. This was a bit surprising because it is served from Gitlab Pages, which should have all the resources in the world. So i looked under the hood. And i was surprised.

For me, Docker’s been this black box that people say is the best thing ever and is so easy to get into and just package everything with Docker and things’ll just work. Yeah. Right. I don’t trust that at all.

So i’ve decided to learn something new. I’ve decided to demystify Docker.

I’ve been interested in home automation for ten or fifteen years now, probably since writing my thesis on home networks access control, quite some time away. My view of a well made home automation is a home that responds to its inhabitants, in some cases even anticipates their wills and wants. Well, anticipate may be a bit of a stretch, but even “infers from” is already sufficiently close to magic.

OK, det här är lite fånigt. Men vi vick tydligen ett barskt samtal från innehavarna till rättigheterna av pjäsen vi spelar. Av upprättshovliga skäl bör omedelbart sluta spela vår fars … under namnet Panik på kliniken, eftersom det namnet syftar på en annan översättning av samma pjäs! Så om jag i framtiden talar om Det stannar i familjen så är det alltså samma fars det gäller. Och med precis lika mycket panik.

Ja det är ju grymt hur länge sen det är sen jag skrev här senast … och i kväll är det premiär! Igen! Javisst! Fallåker teater smäller i kväll igång spelperioden av Panik på kliniken, en fars i läkarmiljö, ursprungligen “It runs in the family” av Ray Cooney, regisserad av Frank Skog (från, ni minns, Stulen kärlek)! Yay! Nytt för i år är Robert och Ellen, stulna från Finns sommarteater – och vilka kap de är!

Så var Stulen Kärlek färdigspelad på Fallåker. En vecka sen var det faktiskt, och nu har jag haft en blandning av lugn och tomhet i detta teaterlediga veckoslut.

Jag har egentligen en lite konstig roll i Stulen kärlek. Jag är med i första aktens första scen och sen droppar jag in och ut under andra akten några gånger. Det betyder alltså att jag ska köra 100% vid start men sen kommer jag aldrig riktigt igång eftersom det är nästan 50 minuter tills jag tittar in igen. Och det bara i tio sekunder. Så när resten av ensemblen är eld och lågor till pausen har jag knappt börjat.

Nu är det full rulle på Fallåker! Faktiskt så full att vi bara har fyra spelningar kvar; tre nästa veckoslut och sista showen lördagen därefter. Det har varit härligt att spela för riktig publik. Förra veckoslutet hade vi över 100 åskådare på båda föreställningarna och jag tror vi hade 150 idag. Så inte bara full rulle, men faktiskt så fullt hus som coronan tillåter. Inkommande lördag är det slutsålt på åtminstone ena föreställningen, så det är ju bra att vi har två :)

{% instagram CLKNMZpB-mk %} Så var det ett nånslags genrep för Stulen Kärlek, för en massiv publik på fem personer. Jädra corona, minns ni? Det började … ja, först satte inte musiken igång, men sen började det riktigt fint. Ända tills jag blackade ut just när jag skulle säja min femte replik, vilket var både fasansfullt och jättekonstigt – allt bara försvann framför mej – men lyckligtvis var vår regissör Frank på hugget, så jag kunde haka på utan att tappa känslan.

Nu har det blivit klart att vi flyttar på Stulen Kärlek-premiären till hösten. Jädra corona alltså. Vi kommer att ha en liten privatvisning för Fallåkers styrelse i februari, så att vi nu har nåt att jobba för, men annars så kommer vi att försöka hålla skådespelet “vid liv” tills dess med en eller två genomgångar i månaden tills dess. Blev du nu oerhört jätteledsen kan du alltid höra av dej, så kanske vi bjuder in dej som övningspublik till en genomgång.

Stulen kärlek kommer inte att ha premiär i slutet av januari 2021. När exakt premiären blir är inte fastslaget, men vi flyttar enligt rådande plan premiären ungefär en månad framåt. Det betyder (kanske) att de som bokat biljett för sista föreställningen kan komma och titta på premiären i stället. Men vi lever med läget och informerar därom. Och hur det slutligen blir får vi se när tiden är mogen. Under coronapausen klippte jag ihop våra övningsvideon och jag kan ju skriva lite om den processen och vad misstagen kan oss lära.

Det känns lite konstigt att öva teater under dessa coronatider. Vem är det vi övar för? En publik som kanske aldrig blir till? Oss själva? Enligt ursprungligt schema skulle vi ha haft premiär nu i veckoslutet. Det hade vi inte, men vi drack ett glas skumpa under repetitionen igår till minnet av premiären som inte blev av. Vi har ju ingen aning om vi kan ha premiär i januari heller, men vi rättar oss efter verkligheten och spelar sen när det är möjligt.

Det är full rulle på Fallåker trots att jag inte skrivit något här på länge. Vi jobbar på en fars som heter Stulen kärlek. En fars är ett slags fartfyllt komiskt skådespel, ofta med förväxlingar eller missförstånd, oj-då-hur-gick-det-så-här -situationer och en rapp dialog. Premiär blir det i januari 2021 och biljetterna har precis börjat säljas1 Ensemblen består av bekanta nunor från förra årets Robin Hood, styrkt av Matilda, som är ny på Fallet för i år (men ingalunda ny på teaterscenen; hon spelade faktiskt Ronja med Thomas och Tipi som föräldrar för några år sen på Finns).

Jag vet inte hur mycket mer jag kan berätta här, men om coronaläget tillåter, så blir det teater på Fallåker i höst och då stiger jag upp på scen igen! Fallåker kommer i höst att sätta upp en, i jämförelse med förra säsongens Robin Hood, liten produktion med ungefär hälften så många skådespelare som senast. Jag tänker inte berätta vad pjäsen är, det reserverar jag producenten, men det ska bli kul att få medverka!

Jag står mitt emellan två kapitel just nu. Eller mer specifikt, mitt emellan två skådespel. Det är ett veckoslut kvar av Robin Hood på Fallåker. Nästa lördag spelar vi dubbelfinal och sen lägger Nottingwood lapp på luckan. Det är samtidigt både skönt och lite dystert, men så ska det väl vara. Åtminstone vet jag att teatrandet inte tar slut bara för att teatern gör det. Saltkråkan-övningarna för nästa års Finns-produktion är ren i full gång.

Det här med att spela skådespel är inte lätt för mej. Eller mer specifikt, jag har inte så svårt att improvisera eller pajasa mej då när det inte är press, men att lära sej saker utantill och sen upprepa dem under press … det är en utmaning. Åtminstone för mej. Därför är jag ganska tacksam att jag har en ändå rätt så liten roll och egentligen bara en koreografi. Sånger är det lite lättare med, och jag tror att det är en del av förklaringen.

Det är uppenbarligen få saker längre än ett premiärveckoslut. Egentligen började det i början av veckan med två genrep och konsert med Devin Townsend :). Men premiär var det på fredag och efter det premiärkalas! Lördag var ledig dag – vilket var oerhört skönt – och söndag var det andra föreställningen. Och faktiskt, så gick allt riktigt bra! Jo, några små missar här och där, men inget som skulle ha fällt föreställningen.

Så har vi tränat, repeterat och övat och i kväll är det Generalrepetition 1. Inför testpublik. Inte för att det finns så mycket vi kan ändra på om publiken är missnöjd, men det är kanske främst så att vi får testa att spela för en levande samling människor. Repliker, scenbyten och koreografier börjar kännas, om inte säkra, så åtminstone bekanta. Jag har tillochmed mejkat mej runt ögonen en gång och idag ska jag göra det igen.

{% instagram B3-C2asBokb %} Dagens tips: om ni cyklar från tåget till träningen, cykla inte igenom pölarna. De är längre, bredare och framför allt djupare än de ser ut. Dina fötter kommer att hamna under vattnet där du cyklar. Riktigt ordentligt. Och när ni väl cyklar i pölen kan ni inte vända om.1 Om ni trots det cyklar igenom pölarna, se åtminstone till att ni har bytesbyxor, -strumpor och -skor för kvällen och hemvägen.

Man kan säja mycket om Sheriffen av Nottingham, men klok är han inte. Sheriffen är inte en glad eller förnuftig man. Han flippar vanligen mellan förnedrad och förnedrande, och i scenen då han äntligen fått Robin Hood i klorna är han rent vansinnig. Det är kanske oxå skäl att påminna att Robin Hood inte är en barnpjäs. Vi har rekommenderat en åldersgräns på sju, men stundvis kan det tyckas att tolv är en mer realistisk rekommendation.

Varje ny början kommer från slutet av en tidigare början. Ungefär så sa Seneca1, eller Dan Wilson från orkestern Semisonic. Och precis så kändes det när jag sent om sider kom i säng igår efter Nyländsk Afton, Nylands teatermotsvarighet till Oscargalan. Det var där Kapten Efraim Långstrump fick uppträda för sista gången, och Sheriffen av Nottingham den första. På onsdag kväll träffades Pippi-gänget för en första och enda träning inför NSU-galan.

{% instagram B2kP4CVBNVp %} Vi fick teaterkläderna härom dagen och de ser förfärligt snitsiga ut. Kläderna är från en affär i Sankt Karins som specialiserar sej på medeltida jox och attiraljer. Ännu har vi inte haft träning i kostym, men en del klädprovning har det varit redan. En sak som är uppenbar är att medeltida kläder inte är av riktigt lika mjukt material som moderna, och det gäller även medeltida kläder gjorda på detta årtusende.

Sheriffen är ingen lugn och avslappnad person. Oftast är han arg, spänd eller nervös, eller både arg, spänd och nervös. Det betyder att han ofta skriker, vispar med händerna och står hopkurad i obekväma poséer. Efter en vanlig övning är jag trött i halsen och det är inte bra. Uppenbarligen är det en skillnad mellan att skrika och teaterskrika och min utmaning blir att hitta skillnaden samt att ersätta det nervösa skrikande med någorlunda övertygande teaterdito.

Idag var det bra rep! Vi tränade tre scener i början med Sheriffen, Guy (Gi!) och Prins Johan och jag har nog sällan skrattat så mycket på en repetition som nu! Prins Johans karaktär är bara så fantastisk! Bortskämda ungen som kunnat springa omkring i hovet och göra bus medan storebror blivit uppfostrad till kung, fast som lillebror så kan man inte bli kung … förrän nu! Själv som sheriff får jag både vara förtryckt av min flamboyanta chef Prins Johan, och domdera över den otvättade pöbeln.

Hårda bud i kungariket. Vi har redan haft en handfull övningar och jag har inte skrivit en enda grej om hur det är och går! Det är ett ofantligt skojigt gäng som sätter upp Robin Hood! Vår regissör Mika (“Miika, vi är alla olika”) är en bullrigt skrarttande filur, energisk, full av idéer. Make hanterar rollen som Robin med snille och smak. Den elaka trojkan Prins Johan - Guy av Gisbourne - Sheriffen av Nottingham (jag!

Your network will always grow, and due to the laws of entropy, left to itself, it’ll grow messier. Here are some things to consider while it’s still small and manageable:

Idag är jag statist i filmningen av en finsk deckare. Sorjonen och muralmorden, eller det som heter Bordertown på Netflix. Kameran går och det är lite pirrigt. Det andra gången jag medverkar, på ett mycket litet plan, i film. Första gången var jag “reporter” i Den svavelgula himlen och eftersom jag hade en (1) replik, var jag skådespelare – filmskådespelare! – och idag är jag statist, på hemligstemplad ort och gör som regissören säjer.

Idag fick jag ett samtal. Damen på andra sidan ville veta om jag fortfarande var intresserad att hjälpa till som statist i en film. Visst, sade jag, vad behöver jag veta? Min karaktär är journalist och jag har två (!) repliker. Och så undrar hon om jag kan skicka en ny bild. En halvtimme senare kommer ett nytt samtal. Tidseran för filmen är nittiotalet och regissören säjer att skägget ska bort.

Så var Pinocchio färdigspelad – tack och hej, leverpastej! Kanske för att jag spelat slut en produktion nån gång tidigare, eller kanske mer för att jag ännu inte hunnit sitta ner och göra ingenting, så känns inte riktigt den där ekande tomheten som infunnit sej efter tidigare slut. Ännu. Kanske.

Finns håller nu paus för midsommar. Till skillnad från förra gången vi hade paus måste jag säja att det känns skönt. Tolv föreställningar på fjorton dagar blev ganska mycket. Just nu känns det som att huvudet är fullt av trassel, och att gå ut med hunden på landet och bara lyssna på skogen i stället för musik eller podcastar medan jag går gör att trasslet sakta trasslar upp sej. Det har varit en intensiv period de senaste månaderna och trots att det varit roligt känns det bra att inte ha något jag har lovat delta i några dagar framöver.

Vädret är ett oundvikligt element av sommarteater som spelas ute. Ett halvt år före premiär, när spelplanen läggs upp, går det omöjligen att säja om det ska bli sol eller regn, vind eller åska, hagel eller halvmulet. Man får väl vara glad om det alls blir något väder och man kan hoppas på det bästa.

Sannolikt är att det kommer att vara sommarväder, med flera soliga dagar och åtminstone en föreställning i regn.

Igår hade vi två.

Idag händer ingenting. Åtminstone känns det så. Eller, idag var jag på jobbet och där hände jobbsaker som det gör när det är vanlig vardag. Jag träffade kollegor, åt extra mumsig fredagslunch och tog mej en liten glass på eftermiddagen, men just nu är det så tomt att det känns som världen stannat. Vi har nämligen ingen föreställning idag. Sedan femte juni har vi haft två dagar då det inte varit teater.

Mitt liv är ett tåg just nu. Dunkar fram på rälsen utan tid att stanna upp för att ens se vad stationerna heter. Framåt, framåt. Repetition. Repetition. Repetition. Repetition nästan varje dag i en veckas tid – och så premiär! (jo, den stationen stannade vi vid ett tag) Jag måste erkänna att jag ljög lite i mitt senaste inlägg. Jag var nog egentligen lite orolig hur det skulle gå. Om vi skulle klara av att lära oss att spela tillsammans, spela teater och inte bara prata fram våra utantill lärda repliker och sånger, svepa vår koreografi enligt inlärda steg.

Nästa vecka är det .. premiärvecka! När jag skriver ut det och läser det på min skärm grips jag av en liten förlamning som får mej att känna som om min kropp vill krympa och gömma sej. Jag är med all nödvändig uppenbarhet inte riktigt redo. Jo, vi börjar bli bättre. Tillochmed jag börjar bli bättre. Och rent logiskt tänkt kommer vi att klara det här eftersom jag vet att folk mer eller mindre kan allt de bör och att premiär och publik får folk att skärpa sej, men min ödlehjärna tittar oroat omkring sej för att hitta en stor sten att gömma sej under.

Vi hade första övningen ute på scenen idag – äntligen! Vi spelade in videomaterialet för en trailer för Pinocchio, mest scener med musik och koreografi. I ärlighetens namn måste säjas att jag har varit lite oroad för vad det ska bli av alltsammans, men idag var jag imponerad av alla mina teaterkollegor. Det verkar som alla (andra) kan sina repliker och sin koreografi – så nu är det bara jag som behöver öva mina!

Igår hade vi genomgång av Pinocchio, första akten. Själv har jag varit på arbetsresa och i (därpåföljande) COVID de senaste två veckors övningar så det kändes lite speciellt att vara tillsammans med gänget igen. Lite ovant men mycket skoj att se alla bekanta fejs :) Genomgång är en form av övning där man går igenom skådespelet eller en del av det, lite på samma sätt som om det vore föreställning. Det betyder att man kör repliker, sång och koreografi som det står i manus och att avbryter så lite som möjligt.

Inkommande sommar kommer jag att stå på en bekant scen. I juni 2022 kommer ni att kunna se mej som Pinocchios far Gepetto, samt i en biroll som den onda Sergei. Dessutom kan ni se min skönsjungande dotter som den goda fén!

Vet ni vad. Det kanske blir sommar i år igen. Och skall det riktigt till det, så har vi koronan i skick tills dess (ja, hoppas kan man alltid).

På söndag var min dotter och jag på audition till Raseborgs sommarteater och om en vecka blir det Finns audition! Få se om nåndera vill ha oss :)

Saltkråkan på Finns sommarteater inhiberades till en blandning av förståelse och sorg, och flyttades till sommaren 2021 till kollektivt jubel från hela produktionsteamet! Övningarna på distans har varit en lucka av normalitet under karantänen och det är trist att de har avbrutits, men det är ju ett finansiellt faktum att vi inte kan fortsätta med dem om vi inte har en teaterproduktion att öva för. Men nytt försök nästa år, och jag hoppas att många från Saltkråkan 2020 är med i Saltkråkan 2021!

Jag står mitt emellan två kapitel just nu. Eller mer specifikt, mitt emellan två skådespel. Det är ett veckoslut kvar av Robin Hood på Fallåker. Nästa lördag spelar vi dubbelfinal och sen lägger Nottingwood lapp på luckan. Det är samtidigt både skönt och lite dystert, men så ska det väl vara. Åtminstone vet jag att teatrandet inte tar slut bara för att teatern gör det. Saltkråkan-övningarna för nästa års Finns-produktion är ren i full gång.

Då jag började med Finns Sommarteater som Efraim bara ett år tillbaka, postulerade jag en tes att efter tre produktioner kan man (eller jag åtminstone) befogat titulera sej amatörskådespelare. Nå, tidigare i veckan tilldelades jag min tredje roll, så om jag med hedern i behåll klarar mej igenom Vi på Saltkråkan denna sommar, kan jag skriva in en ny titel på CV:n. Även i denna Finns-produktion har jag två roller, morfar Söderman och direktör Karlberg (även “Carlberg”).

Varje ny början kommer från slutet av en tidigare början. Ungefär så sa Seneca1, eller Dan Wilson från orkestern Semisonic. Och precis så kändes det när jag sent om sider kom i säng igår efter Nyländsk Afton, Nylands teatermotsvarighet till Oscargalan. Det var där Kapten Efraim Långstrump fick uppträda för sista gången, och Sheriffen av Nottingham den första. På onsdag kväll träffades Pippi-gänget för en första och enda träning inför NSU-galan.

Historierna går lite i sär när man försöker reda ut hur jag hamnade på audition till Finns Sommarteater, men där var jag i varje fall. Omgiven av barn och ungdomar. Vi kan inte ha varit mer än en handfull vuxna och flera hörde till produktionsteamet. En del av ungarna kände varandra från förr. Jag kände mej lite malplacerad, men beslöt att det skulle inte hinra mej. Här skulle det köras fullt ut.

Today i’ve experienced several things, many of them new. Some new in a meaningful way, some mainly trivial. And in a broader scope of things, mostly trivial really.

Thers’s this thing in the Apple admins community called The Apple Way. It’s a half-humourous, half-cynical and just half-given-up way of saying that on an Apple device, you can do things the way Apple intended, or you can do it the hard way (but regretting you did). I publish my blog the hard way. My blog is built using a static website generator 1. Under the hood, it’s a bunch of markdown files, configuration files, styles and stuff, which the generator converts into a website.

For some strange reason, i realized that there’s a spot in my old MSc Thesis which says it’s available on line. So i thought i’d follow up on that promise and make sure it is. And while i was at it, i wrote a whole page about how to (not) write your thesis. So there. Now for some truly unfathomable reason, the link to the thesis page doesn’t show if you’re reading the preview of this.

I bought a set of Yubikeys to figure out what the fuss was all about. Getting started was surprisingly painless and i now have a new authentication factor for Google, Github and Lastpass.

Thers’s this thing in the Apple admins community called The Apple Way. It’s a half-humourous, half-cynical and just half-given-up way of saying that on an Apple device, you can do things the way Apple intended, or you can do it the hard way (but regretting you did). I publish my blog the hard way. My blog is built using a static website generator 1. Under the hood, it’s a bunch of markdown files, configuration files, styles and stuff, which the generator converts into a website.

Well would look at that – it’s a blog post!

I haven’t really toyed around with this thing for a while, but i somehow got the inspiration now, so why stop a good inspiration when you have it?

So what is this thing?

It happened again. I let this site’s certificate expire. I’d blame my faulty calendar entry, but it’s really just a case of my procrastination. As i was getting ready to read my article on how to renew the Letsencrypt certificate the hard way, again, i saw that Gitlab Pages had something new to surprise me with. Automatic Letsencrypt Certificate Management. By the beard of Odin. Here are the steps to enable that

I got a nice and polite notice a month ago that my certificate on my blog is expiring. Thankfully i have documented the process on my blog, i thought. Sadly, i can’t remember on which of my computers i created the certificate. Also, i need that computer to renew the cert, and in the end, none of the computers i tend to use actually seemed to be able to renew the cert. So it looks like i’m having to renew the cert the Hard Way. From scratch.

Setting up https on a hugo site on Gitlab pages with your custom domain requires some manual work, but if i can do it, so can you.

I bought a set of Yubikeys to figure out what the fuss was all about. Getting started was surprisingly painless and i now have a new authentication factor for Google, Github and Lastpass.

The first time you contact an ssh server, you’re presented with a fingerprint and asked whether you want to trust the server to be who it is, based on this fingerprint. Blindly, i might add. If you’re at least a bit concerned about (usable) security, this should send a few shivers down your spine; how the heck are you supposed to know whether this fingerprint is right or not. If you’re managing your servers with ansible, this query can be inconvenient, as it stops your flow at some random place and it’s not entirely clear where it will commence.

I’ve been interested in home automation for ten or fifteen years now, probably since writing my thesis on home networks access control, quite some time away. My view of a well made home automation is a home that responds to its inhabitants, in some cases even anticipates their wills and wants. Well, anticipate may be a bit of a stretch, but even “infers from” is already sufficiently close to magic.

UPDATE! HOLD YOUR HORSES! THIS MIGHT NOT WORK! STILL REQUIRES MORE INVESTIGATION! DO NOT USE! AT LEAST NOT IN PRODUCTION! I AM SO SORRY! IT WAS MY FAULT! Update on the update! I found the problem and i will post about that soon. The article below is part of the solution, but it will require another trick. Now please read on, at your own risk :) HP has a strange way of (not) distributing proper drivers for their printers.

A Link Aggregate (or Network Aggregate) is what you get when you push a single network link over several cables at once. In HP switches parlance, this is known as a trunk and in the Cisco dialect as an EtherChannel Bundle. On HP servers, it’s NIC Teaming and in other places it’s called Link/NIC bundling or bonding. In this post i’ll just call them Aggregates, and Aggregates are your friend.

Setting up a SSL certificate on a HP (HPE/Aruba) 2530 switch is not hard or complicated but it is frustrating when you try to figure out exactly how it’s done. There’s some terminology that isn’t immediately obvious and the switch tends to be a bit picky about how things are done. So with that said, let’s dive in. I’ll assume here that you have a functioning PKI on your site, or that you’re able to get a certificate request signed somehow.

I’m kind of fond of the HP (HPE/Aruba) 2530 series switches. They are mostly no-nonsense and fairly nice to configure from the command line.

I’m not very good at throwing old stuff away. On the Internet, storage space is nearly infinite (in comparison to my brain). So i rather archive than delete. I’m like a squirrel in that way. Thus, i decided that i wanted to keep my old Now posts, to turn the Now section into something akin to a blog. How easy i though it was. This site is built on Hugo, a static web site generator.

Updated the theme for my blog and oh goodness, now i need to have an image for each post or you’ll get my solemn figure for each entry unless i can find something nicer. I’ve already patched my site’s theme so that i can give credit to any creator who isn’t me. Now i just need to think of a nifty way to include the license of the image too.

It happened again. I let this site’s certificate expire. I’d blame my faulty calendar entry, but it’s really just a case of my procrastination. As i was getting ready to read my article on how to renew the Letsencrypt certificate the hard way, again, i saw that Gitlab Pages had something new to surprise me with. Automatic Letsencrypt Certificate Management. By the beard of Odin. Here are the steps to enable that

Inactivity can do wonders. Having been on summer vacation for a while and not having done anything technically creative, my mind decided it’s time to experiment a little. I have a few websites, or blogs, or whatever, and for reasons of simplicity and incompetence, these have always been separate from each other. Well, i thought, how about trying to consolidate them? Just for fun? So that’s what i did. My blogs/sites use Hugo, a static website generator.

I got a nice and polite notice a month ago that my certificate on my blog is expiring. Thankfully i have documented the process on my blog, i thought. Sadly, i can’t remember on which of my computers i created the certificate. Also, i need that computer to renew the cert, and in the end, none of the computers i tend to use actually seemed to be able to renew the cert. So it looks like i’m having to renew the cert the Hard Way. From scratch.

Just recently, Hugo, the web site generator i use for this site, got a new feature: Composite theming. This means that you can build themes on other themes, or even do weird things like multi theme sites. I decided to try theme compositing just to change the fonts of my site.

Setting up https on a hugo site on Gitlab pages with your custom domain requires some manual work, but if i can do it, so can you.

TL;DR: To preserve html styling in summaries on hugo, use the tag <!--amore--> (removing the letter a) in your text.

Well would look at that – it’s a blog post!

I haven’t really toyed around with this thing for a while, but i somehow got the inspiration now, so why stop a good inspiration when you have it?

So what is this thing?

I would like to explore the idea of Humane security as an alternative to Mandated security. None of these terms exist, or, at least, are established terms from before, so allow me to explain what i mean. In traditional computer security, corporate security, public sector security, and basically any high security environment, there’s a power structure where the user is told what to do and what not to do and that’s the end of it.

I’ve been interested in home automation for ten or fifteen years now, probably since writing my thesis on home networks access control, quite some time away. My view of a well made home automation is a home that responds to its inhabitants, in some cases even anticipates their wills and wants. Well, anticipate may be a bit of a stretch, but even “infers from” is already sufficiently close to magic.

There’s a way of thinking in devops, to treat your servers as cattle, not pets. There’s also a related idea of immutable servers. For us old school people who love our servers like our children, all this sounds very weird. But before going to why this is weird, let’s take a look at those thoughts. A pet is an animal you keep and cuddle, maintain and take to the vet, take out for walkies and love like a family member.

Aaaaaagh! Looking at the MacADUK 2019 speaker list, i’m now completely overwhelmed by imposter syndrome. All these geniuses … and me?! Halp!

I’ve been sick in a way that can only truly be appreciated by experiencing it. I’ve had manfluenza, which is the male version of any disease and is by definition worse just by the virtue of you being male. We’re not as good at handling pain. And yes, i’m joking. A bit.

I was about to write a long technical post about my illness, but i’ll just lay down the short and sweet.

After years of waiting, i finally got myself a camera. It’s been such a long time since i had one. Now i need to start seeing with “my camera eye” again. To train my camera eye, i’ve challenged myself to take, edit and publish one picture each day. I don’t know how long i’ll last, but i’ll try. There are several reasons for this. Consistency is one. If i do something each day, i hope to improve, and i hope to get some routine doing it.

I was recently a guest on the Reaktor Podcast Fork, Pull, Merge, Push, giving my thoughts on being a sysadmin. This is the second time i’ve been interviewed in recent times, and i can tell you that it’s a whole ‘nother beast from any other forms of communication. You might think talking with your colleagues —which it in all essence was— would prepare you for being interviewed by your colleagues, but boy, it was a rollercoaster.

I tried something new today. I held a presentation with the slides coming from an iPad. Specifically, the slides were on Keynote and were beamed wirelessly using AppleTV. And it was neat. I have an iPad Pro gen 4 (so the one that came out just before the first M1 model) which has caused me much joy. Today it also proved to be useful. It’s possible to connect the iPad to a second display using HDMI (through a USB-C to HDMI dongle) or by AppleTV, but this second screen will mirror the first one; you can’t have two separate screens on one iPad.

Using an iPad with a hard keyboard is kinda nifty. There’s Cmd+Tab to switch between apps, Cmd+Space to search. Arrow keys, with the Cmd and Alt modifiers work as they should. And while i’ve been searching for a Back button on the iPad, you can go Home using the keyboard with the shortcut Cmd+H. Nifty. Coming from an Android world, a universal Back button is a central navigation device that i’m truly missing.

Thers’s this thing in the Apple admins community called The Apple Way. It’s a half-humourous, half-cynical and just half-given-up way of saying that on an Apple device, you can do things the way Apple intended, or you can do it the hard way (but regretting you did). I publish my blog the hard way. My blog is built using a static website generator 1. Under the hood, it’s a bunch of markdown files, configuration files, styles and stuff, which the generator converts into a website.

Two happy things coincided this week. Apple released a new iPad that you can use an actual keyboard with, and i had a meeting with my Apple SMEs. So i voiced an earlier thought i’d had, “can you get any actual work done with this?”. So the other one asked “Do you want to try?” Yes! Absolutely! Shure dang! (just as soon as i return the MacBook i borrowed from them :) 1

UPDATE! HOLD YOUR HORSES! THIS MIGHT NOT WORK! STILL REQUIRES MORE INVESTIGATION! DO NOT USE! AT LEAST NOT IN PRODUCTION! I AM SO SORRY! IT WAS MY FAULT! Update on the update! I found the problem and i will post about that soon. The article below is part of the solution, but it will require another trick. Now please read on, at your own risk :) HP has a strange way of (not) distributing proper drivers for their printers.

Using an iPad with a hard keyboard is kinda nifty. There’s Cmd+Tab to switch between apps, Cmd+Space to search. Arrow keys, with the Cmd and Alt modifiers work as they should. And while i’ve been searching for a Back button on the iPad, you can go Home using the keyboard with the shortcut Cmd+H. Nifty. Coming from an Android world, a universal Back button is a central navigation device that i’m truly missing.

Caps lock? Show me a programmer or a system administrator that actually uses caps lock for producing CAPITAL LETTERS. Actually, don’t. But the point is, CAPS LOCK as a toggle for typing in SCREAM CASE versus normal case is really an outdated concept. That’s why i mapped my Caps Lock key to be a control key instead.

The first time you contact an ssh server, you’re presented with a fingerprint and asked whether you want to trust the server to be who it is, based on this fingerprint. Blindly, i might add. If you’re at least a bit concerned about (usable) security, this should send a few shivers down your spine; how the heck are you supposed to know whether this fingerprint is right or not. If you’re managing your servers with ansible, this query can be inconvenient, as it stops your flow at some random place and it’s not entirely clear where it will commence.

Jag vill här ge mitt djupaste hattlyft till regissörer som behöver handha oerfarna amatörskådespelare. Jag som entusiastisk nybörjare, full av spontana idéer (och lustigheter) jag inte kan hålla tyst med, en som ifrågasätter eller ställer frågor om saker som inte vi (dvs regisssören) ännu ens hunnit tänka på … kan ju inte vara lätt att handla med. Samma gäller koreografen. Jag är hopplöst långsam att lära mej steg, fullkomligt okoordinerad med mina två vänsterben, och har så himla lätt att ljudligt protestera att det här går ju aldrig!

{% instagram B2kP4CVBNVp %} Vi fick teaterkläderna härom dagen och de ser förfärligt snitsiga ut. Kläderna är från en affär i Sankt Karins som specialiserar sej på medeltida jox och attiraljer. Ännu har vi inte haft träning i kostym, men en del klädprovning har det varit redan. En sak som är uppenbar är att medeltida kläder inte är av riktigt lika mjukt material som moderna, och det gäller även medeltida kläder gjorda på detta årtusende.

Spoiler. I ett skede av Stulen kärlek grälas det. Det var det vi övade på igår. Och jag måste säja att det är inte lätt att stå där och skrika åt folk och vara ursinnig. Det är mycket lättare att bara växla repliker och göra lustigheter, men att vara arg kräver på nåt sätt att man är närmare varandra, att man känner varandra och att litar på varandra, som människor och som skådespelare.

A Link Aggregate (or Network Aggregate) is what you get when you push a single network link over several cables at once. In HP switches parlance, this is known as a trunk and in the Cisco dialect as an EtherChannel Bundle. On HP servers, it’s NIC Teaming and in other places it’s called Link/NIC bundling or bonding. In this post i’ll just call them Aggregates, and Aggregates are your friend.

I bought a set of Yubikeys to figure out what the fuss was all about. Getting started was surprisingly painless and i now have a new authentication factor for Google, Github and Lastpass.

In February 2016, Bangladesh was robbed of US$101 million by cunning cyber criminals using fraudulent SWIFT transfer requests. The money was siphoned from the Bangladesh National Bank’s account at the US Federal Reserve to banks in Sri Lanka and the Philippines. Another US$850M was stopped from being transferred due to a happenstance. Check The Lazarus Heist for juicy details. What made the heist possible? Timing. Careful, thought-out execution. Ruthlessness. The bank robbery took place during a weekend of Lunar New Year festivities in South Asia, so there wasn’t really anyone on call to check and stop the transfers.

I have a hobby i haven’t written much about here. I sing. I started to sing by a happy happenstance and a fortunate misunderstanding when i was the Nights Watch at the music camp my kids were at and i thought the commanding “Everyone must come to the singing auditions” really meant everyone and not just the campers. I was scared to bits, but after getting over the terror, i started really liking it!

I listened to a swell podcast episode from freeCodeCamp where Shawn swyx Wang told an insane amount of great things. I really urge you to listen to the episode even if it’s two hours long (there’s at least four hours of content within those two hours!) to hear about practical work discipline (“No Zero-days”), of which i have way too little, and the concept of “Lerning in public”. Among several other things (like salary negotiation, react.

For me, Docker’s been this black box that people say is the best thing ever and is so easy to get into and just package everything with Docker and things’ll just work. Yeah. Right. I don’t trust that at all.

So i’ve decided to learn something new. I’ve decided to demystify Docker.

Multipass is a technology for spinning up Linux virtual machines on your desktop using simple commands on the command line.

It’s surprisingly easy to share two factor authentication among your peers (depending on your definition of ‘easy’). You’ll need just a little work on the command line to prove that any of you are, in fact, you.

Caps lock? Show me a programmer or a system administrator that actually uses caps lock for producing CAPITAL LETTERS. Actually, don’t. But the point is, CAPS LOCK as a toggle for typing in SCREAM CASE versus normal case is really an outdated concept. That’s why i mapped my Caps Lock key to be a control key instead.

MacSysadmin 2022: Security for Humans - Revisited A completely remastered and mostly re-written version of my MacAD.UK talk. Read about all the buzz below. This one was recorded at the Finns Sommarteater stage in front of a gapingly empty non-audience, over three days. I was interrupted by incompetence (which is where the first day went), bad timing (second day) and rain (third day), but in the end, i got a rather nice multicamera production recorded … using just one camera (because that’s all i had).

The fame! The fortune! The almost! It’s more than my little brain can handle!

Woo-hoo! I have just stepped off the stage at the Mac Admins' Conference 2022 in Brighton, UK, and i have survived! My presentation on Security for humans went without much catastrophy and nearly within the allotted time. I received rather enthusiastic applause and several people actually came up to me and told me the the presentation was good! Even more importantly, many people have talked with me that it indeed seems important to involve humans in the security loop.

The Macaduk conference has been moved to May, in hopes that the COVID-19 pandemic has passed (into) Stage 3 by then. I’m still planning on giving my Security for humans talk, but in two months, not two weeks. The upshot is that i’ve been given a second chance to actually make this a good talk :) There’s a discussion group on the Macaduk Whova (it’s an app for events) for my session and if you feel like pitching in with your questions and ideas, please join!

Lo and behold. The cat in Schrödinger’s speaker box is alive! Or in more concrete terms, i will be speaking at Macaduk this year after all! Yes, the Macaduk organisers had dropped my request, but then, another already confirmed speaker had to cancel, so i’m on the stage again. And with a little less time that i’m entirely comfortable with. Like last time, i’m going to talk about security, but this time from a more humane perspective.

Last autumn, i volunteered to speak at the MacAD.uk conference 2020. As i neither got an acceptance, nor a rejection letter, apart from a two word response, “great thanks”, i’m now assuming i won’t be talking there. Therefore, i haven’t prepared a talk. My nightmare scenario is that i’ll show up at the conference and they expect me to present. Update: That’s pretty much what happened! Except that they did give me four weeks of warning :)

Aaaaaagh! Looking at the MacADUK 2019 speaker list, i’m now completely overwhelmed by imposter syndrome. All these geniuses … and me?! Halp!

Aaaagh! I’m going to speak at a conference! And i haven’t even started writing my talk yet! And i thought i’d start writing it in January and it’s practically already February! Panic now! On a more serious note, i am indeed going to take a huge step over my insecurity and talk about something that i do know a bit about, though the more i think about it, the less i feel i really know, so it’s imposters' all around agian.

Nudge is a piece of software which encourages the user to please update their outdated macOS. I suggest you read (lots) more about it on the Nudge wiki and elsewhere on the interwebs if you aren’t as familiar with it as you would like. Suffice to say, Nudge should be configured to suit your organisation and part of this configuration changes with each released version of macOS. As goes with any Admin tool, Nudge should be configured as kindly and thoughtfully as possible.

Today i learned that you can enter the recovery mode through the Boot Volume selector when starting up a Mac. Until today, i’ve booted the computer, hurried up to hold down ⌘ R for an unknown amount of time and hoped i got the timing right. Now, i boot with the Alt (Option) key down, wait for the boot volume selector and then press ⌘ R. Okay, so it’s another unnecessary step, but somehow i feel less stressed.

So you’re tired of the standard profile pictures, don’t want to use the camera, don’t have a Mac Server? Here’s a fairly simple workaround to use any picture as your profile picture.

Nudge is a piece of software which encourages the user to please update their outdated macOS. I suggest you read (lots) more about it on the Nudge wiki and elsewhere on the interwebs if you aren’t as familiar with it as you would like. Suffice to say, Nudge should be configured to suit your organisation and part of this configuration changes with each released version of macOS. As goes with any Admin tool, Nudge should be configured as kindly and thoughtfully as possible.

A colleague1 pinged to tell me he clicked a button in an email which he realised was not legit and that he may have done a bad thing. First of all, thank you for informing us security peeps and not hiding! This is how we all can be more secure. In my turn, i shall do my best to stay approachable and i’m grateful for anyone who steps forward in a security incident like this.

I’ve been sick in a way that can only truly be appreciated by experiencing it. I’ve had manfluenza, which is the male version of any disease and is by definition worse just by the virtue of you being male. We’re not as good at handling pain. And yes, i’m joking. A bit.

I was about to write a long technical post about my illness, but i’ll just lay down the short and sweet.

For some strange reason, i realized that there’s a spot in my old MSc Thesis which says it’s available on line. So i thought i’d follow up on that promise and make sure it is. And while i was at it, i wrote a whole page about how to (not) write your thesis. So there. Now for some truly unfathomable reason, the link to the thesis page doesn’t show if you’re reading the preview of this.

UPDATE! HOLD YOUR HORSES! THIS MIGHT NOT WORK! STILL REQUIRES MORE INVESTIGATION! DO NOT USE! AT LEAST NOT IN PRODUCTION! I AM SO SORRY! IT WAS MY FAULT! Update on the update! I found the problem and i will post about that soon. The article below is part of the solution, but it will require another trick. Now please read on, at your own risk :) HP has a strange way of (not) distributing proper drivers for their printers.

{{ note msg=“This is a totally untechnical, unapologetically self-absorbed post.” }}

A month back, i wrote a post “Help, it’s summer”, discussing (or rather, lamenting) how hard it can be to wind down and how i should “work” at allowing myself not to do anything work related – if i could only think of what that would be.

Well, all in all, i think i’ve done a pretty good job.

I’ve been sick in a way that can only truly be appreciated by experiencing it. I’ve had manfluenza, which is the male version of any disease and is by definition worse just by the virtue of you being male. We’re not as good at handling pain. And yes, i’m joking. A bit.

I was about to write a long technical post about my illness, but i’ll just lay down the short and sweet.

Updated the theme for my blog and oh goodness, now i need to have an image for each post or you’ll get my solemn figure for each entry unless i can find something nicer. I’ve already patched my site’s theme so that i can give credit to any creator who isn’t me. Now i just need to think of a nifty way to include the license of the image too.

I listened to a swell podcast episode from freeCodeCamp where Shawn swyx Wang told an insane amount of great things. I really urge you to listen to the episode even if it’s two hours long (there’s at least four hours of content within those two hours!) to hear about practical work discipline (“No Zero-days”), of which i have way too little, and the concept of “Lerning in public”. Among several other things (like salary negotiation, react.

It’s surprisingly easy to share two factor authentication among your peers (depending on your definition of ‘easy’). You’ll need just a little work on the command line to prove that any of you are, in fact, you.

Adding a second layer of authentication to your account is essential for your security, but like having a lock on your door, it can lock you out when things go wrong. You really need to think of the spare keys before that happens.

One thing with me under stress is that i don’t often recognise it. Well, not until it’s really severe anyway. I like to be involved in a lot of things, i like when things move and happen and i’m part of them. But i don’t really see how this affects me. Not until i take some time off. Which is precisely what i’ve done, because i’m now on summer vacation. I’ve been for a week now.

Today i’ve experienced several things, many of them new. Some new in a meaningful way, some mainly trivial. And in a broader scope of things, mostly trivial really.

In February 2016, Bangladesh was robbed of US$101 million by cunning cyber criminals using fraudulent SWIFT transfer requests. The money was siphoned from the Bangladesh National Bank’s account at the US Federal Reserve to banks in Sri Lanka and the Philippines. Another US$850M was stopped from being transferred due to a happenstance. Check The Lazarus Heist for juicy details. What made the heist possible? Timing. Careful, thought-out execution. Ruthlessness. The bank robbery took place during a weekend of Lunar New Year festivities in South Asia, so there wasn’t really anyone on call to check and stop the transfers.

There’s a new currency in town and it’s called Q. Or more exactly, it’s an initiative in the making, by some ex-PayPal guys, to create a an alternative currency which they call Q. They’re kickstarting it by taking registrations from people. If you want in, you know me and i know you …

here’s my invite link: https://initiativeq.com/invite/PQWHnZBFX.

The Q initiative is handing out a bunch of free Q currency and the quicker you react, the more Q you and i get for you signing up and me accepting you. Let me know after you registered, because I need to verify you on my end.

To keep up with the spirit of Q, please only follow the invite link if we know each other. The link will stop working once i’m out of invites.

I’ve been interested in home automation for ten or fifteen years now, probably since writing my thesis on home networks access control, quite some time away. My view of a well made home automation is a home that responds to its inhabitants, in some cases even anticipates their wills and wants. Well, anticipate may be a bit of a stretch, but even “infers from” is already sufficiently close to magic.

For some strange reason, i realized that there’s a spot in my old MSc Thesis which says it’s available on line. So i thought i’d follow up on that promise and make sure it is. And while i was at it, i wrote a whole page about how to (not) write your thesis. So there. Now for some truly unfathomable reason, the link to the thesis page doesn’t show if you’re reading the preview of this.

It’s surprisingly easy to share two factor authentication among your peers (depending on your definition of ‘easy’). You’ll need just a little work on the command line to prove that any of you are, in fact, you.

When i’m not a Sysadmin at work, i’m two thirds of our Stream Team, an informal group of two which is sometimes called upon when we have events of moderate complexity that need streaming. Another colleague of mine is the wizard of sound, when sound wizardry is required. Doing live multicamera video production is challenging, a bit unnerving, and fun. There are a whole bunch of things to think of.

I have a hobby i haven’t written much about here. I sing. I started to sing by a happy happenstance and a fortunate misunderstanding when i was the Nights Watch at the music camp my kids were at and i thought the commanding “Everyone must come to the singing auditions” really meant everyone and not just the campers. I was scared to bits, but after getting over the terror, i started really liking it!

The last ten or eleven days, i’ve been on a music camp with my kids. Well, mostly it’s been the kids doing the music and me looking out during the night. But i was in the “adult ensemble”, where we practiced these two songs, Alta Trinità beata and I skovens dybe stille ro. The first of these is an old Italian religious song, the other a Danish folk song. Since i’m not much of a singer and because i don’t read sheet music very well, i try to teach myself my stuff by transcribing the notes into a notation software (called MuseScore).

Igår på Raseborgs audition framförde jag en sång jag inte hört 48 timmar tidigare. När jag insåg det i morse, förstod jag att jag måste blogga om processen, från noll till uppförandet.

Your network will always grow, and due to the laws of entropy, left to itself, it’ll grow messier. Here are some things to consider while it’s still small and manageable:

A Link Aggregate (or Network Aggregate) is what you get when you push a single network link over several cables at once. In HP switches parlance, this is known as a trunk and in the Cisco dialect as an EtherChannel Bundle. On HP servers, it’s NIC Teaming and in other places it’s called Link/NIC bundling or bonding. In this post i’ll just call them Aggregates, and Aggregates are your friend.

Setting up a SSL certificate on a HP (HPE/Aruba) 2530 switch is not hard or complicated but it is frustrating when you try to figure out exactly how it’s done. There’s some terminology that isn’t immediately obvious and the switch tends to be a bit picky about how things are done. So with that said, let’s dive in. I’ll assume here that you have a functioning PKI on your site, or that you’re able to get a certificate request signed somehow.

I’m kind of fond of the HP (HPE/Aruba) 2530 series switches. They are mostly no-nonsense and fairly nice to configure from the command line.

I listened to a swell podcast episode from freeCodeCamp where Shawn swyx Wang told an insane amount of great things. I really urge you to listen to the episode even if it’s two hours long (there’s at least four hours of content within those two hours!) to hear about practical work discipline (“No Zero-days”), of which i have way too little, and the concept of “Lerning in public”. Among several other things (like salary negotiation, react.

Nudge is a piece of software which encourages the user to please update their outdated macOS. I suggest you read (lots) more about it on the Nudge wiki and elsewhere on the interwebs if you aren’t as familiar with it as you would like. Suffice to say, Nudge should be configured to suit your organisation and part of this configuration changes with each released version of macOS. As goes with any Admin tool, Nudge should be configured as kindly and thoughtfully as possible.

I listened to a swell podcast episode from freeCodeCamp where Shawn swyx Wang told an insane amount of great things. I really urge you to listen to the episode even if it’s two hours long (there’s at least four hours of content within those two hours!) to hear about practical work discipline (“No Zero-days”), of which i have way too little, and the concept of “Lerning in public”. Among several other things (like salary negotiation, react.

Caps lock? Show me a programmer or a system administrator that actually uses caps lock for producing CAPITAL LETTERS. Actually, don’t. But the point is, CAPS LOCK as a toggle for typing in SCREAM CASE versus normal case is really an outdated concept. That’s why i mapped my Caps Lock key to be a control key instead.

Ja det är ju grymt hur länge sen det är sen jag skrev här senast … och i kväll är det premiär! Igen! Javisst! Fallåker teater smäller i kväll igång spelperioden av Panik på kliniken, en fars i läkarmiljö, ursprungligen “It runs in the family” av Ray Cooney, regisserad av Frank Skog (från, ni minns, Stulen kärlek)! Yay! Nytt för i år är Robert och Ellen, stulna från Finns sommarteater – och vilka kap de är!

OK, det här är lite fånigt. Men vi vick tydligen ett barskt samtal från innehavarna till rättigheterna av pjäsen vi spelar. Av upprättshovliga skäl bör omedelbart sluta spela vår fars … under namnet Panik på kliniken, eftersom det namnet syftar på en annan översättning av samma pjäs! Så om jag i framtiden talar om Det stannar i familjen så är det alltså samma fars det gäller. Och med precis lika mycket panik.

Ja det är ju grymt hur länge sen det är sen jag skrev här senast … och i kväll är det premiär! Igen! Javisst! Fallåker teater smäller i kväll igång spelperioden av Panik på kliniken, en fars i läkarmiljö, ursprungligen “It runs in the family” av Ray Cooney, regisserad av Frank Skog (från, ni minns, Stulen kärlek)! Yay! Nytt för i år är Robert och Ellen, stulna från Finns sommarteater – och vilka kap de är!

Finns håller nu paus för midsommar. Till skillnad från förra gången vi hade paus måste jag säja att det känns skönt. Tolv föreställningar på fjorton dagar blev ganska mycket. Just nu känns det som att huvudet är fullt av trassel, och att gå ut med hunden på landet och bara lyssna på skogen i stället för musik eller podcastar medan jag går gör att trasslet sakta trasslar upp sej. Det har varit en intensiv period de senaste månaderna och trots att det varit roligt känns det bra att inte ha något jag har lovat delta i några dagar framöver.

A colleague1 pinged to tell me he clicked a button in an email which he realised was not legit and that he may have done a bad thing. First of all, thank you for informing us security peeps and not hiding! This is how we all can be more secure. In my turn, i shall do my best to stay approachable and i’m grateful for anyone who steps forward in a security incident like this.

Alright, so i’ve challenged myself to take, edit and publish two pictures a day, one “regular” of whatever happens around me, and one “doggo” with our lapphund Kelvin. Here’s the thing. It’s really hard to think of a new thing to photograph each day, at least for me. Since i work Monday to Friday and have theatre on Saturday, and it’s winter time, most of my waking hours are dark! And once i’ve managed to photograph something, it’s really hard to remove all those pictures that aren’t bad but didn’t pass the publish threshold – the pictures that are good enough but didn’t make the cut.

After years of waiting, i finally got myself a camera. It’s been such a long time since i had one. Now i need to start seeing with “my camera eye” again. To train my camera eye, i’ve challenged myself to take, edit and publish one picture each day. I don’t know how long i’ll last, but i’ll try. There are several reasons for this. Consistency is one. If i do something each day, i hope to improve, and i hope to get some routine doing it.

OK, so i got as far as 44 “daily pictures” and 44 “Daily Kelvins”. Most pictures were really shot, edited and posted during each day, but in the end i ran into two problems: Kelvin, while he is a really cute dog and really poses well, does look pretty much the same after 44 pictures. I either need to up my game significantly, give up, or accept that my dog looks the same on most of the pictures.

So you’re tired of the standard profile pictures, don’t want to use the camera, don’t have a Mac Server? Here’s a fairly simple workaround to use any picture as your profile picture.

Updated the theme for my blog and oh goodness, now i need to have an image for each post or you’ll get my solemn figure for each entry unless i can find something nicer. I’ve already patched my site’s theme so that i can give credit to any creator who isn’t me. Now i just need to think of a nifty way to include the license of the image too.

Så var Pinocchio färdigspelad – tack och hej, leverpastej! Kanske för att jag spelat slut en produktion nån gång tidigare, eller kanske mer för att jag ännu inte hunnit sitta ner och göra ingenting, så känns inte riktigt den där ekande tomheten som infunnit sej efter tidigare slut. Ännu. Kanske.

Idag händer ingenting. Åtminstone känns det så. Eller, idag var jag på jobbet och där hände jobbsaker som det gör när det är vanlig vardag. Jag träffade kollegor, åt extra mumsig fredagslunch och tog mej en liten glass på eftermiddagen, men just nu är det så tomt att det känns som världen stannat. Vi har nämligen ingen föreställning idag. Sedan femte juni har vi haft två dagar då det inte varit teater.

Mitt liv är ett tåg just nu. Dunkar fram på rälsen utan tid att stanna upp för att ens se vad stationerna heter. Framåt, framåt. Repetition. Repetition. Repetition. Repetition nästan varje dag i en veckas tid – och så premiär! (jo, den stationen stannade vi vid ett tag) Jag måste erkänna att jag ljög lite i mitt senaste inlägg. Jag var nog egentligen lite orolig hur det skulle gå. Om vi skulle klara av att lära oss att spela tillsammans, spela teater och inte bara prata fram våra utantill lärda repliker och sånger, svepa vår koreografi enligt inlärda steg.

Nästa vecka är det .. premiärvecka! När jag skriver ut det och läser det på min skärm grips jag av en liten förlamning som får mej att känna som om min kropp vill krympa och gömma sej. Jag är med all nödvändig uppenbarhet inte riktigt redo. Jo, vi börjar bli bättre. Tillochmed jag börjar bli bättre. Och rent logiskt tänkt kommer vi att klara det här eftersom jag vet att folk mer eller mindre kan allt de bör och att premiär och publik får folk att skärpa sej, men min ödlehjärna tittar oroat omkring sej för att hitta en stor sten att gömma sej under.

Vi hade första övningen ute på scenen idag – äntligen! Vi spelade in videomaterialet för en trailer för Pinocchio, mest scener med musik och koreografi. I ärlighetens namn måste säjas att jag har varit lite oroad för vad det ska bli av alltsammans, men idag var jag imponerad av alla mina teaterkollegor. Det verkar som alla (andra) kan sina repliker och sin koreografi – så nu är det bara jag som behöver öva mina!

Igår hade vi genomgång av Pinocchio, första akten. Själv har jag varit på arbetsresa och i (därpåföljande) COVID de senaste två veckors övningar så det kändes lite speciellt att vara tillsammans med gänget igen. Lite ovant men mycket skoj att se alla bekanta fejs :) Genomgång är en form av övning där man går igenom skådespelet eller en del av det, lite på samma sätt som om det vore föreställning. Det betyder att man kör repliker, sång och koreografi som det står i manus och att avbryter så lite som möjligt.

Inkommande sommar kommer jag att stå på en bekant scen. I juni 2022 kommer ni att kunna se mej som Pinocchios far Gepetto, samt i en biroll som den onda Sergei. Dessutom kan ni se min skönsjungande dotter som den goda fén!

Varje ny början kommer från slutet av en tidigare början. Ungefär så sa Seneca1, eller Dan Wilson från orkestern Semisonic. Och precis så kändes det när jag sent om sider kom i säng igår efter Nyländsk Afton, Nylands teatermotsvarighet till Oscargalan. Det var där Kapten Efraim Långstrump fick uppträda för sista gången, och Sheriffen av Nottingham den första. På onsdag kväll träffades Pippi-gänget för en första och enda träning inför NSU-galan.

Historierna går lite i sär när man försöker reda ut hur jag hamnade på audition till Finns Sommarteater, men där var jag i varje fall. Omgiven av barn och ungdomar. Vi kan inte ha varit mer än en handfull vuxna och flera hörde till produktionsteamet. En del av ungarna kände varandra från förr. Jag kände mej lite malplacerad, men beslöt att det skulle inte hinra mej. Här skulle det köras fullt ut.

I can’t believe i haven’t written about my largest project in ages! Yes, i’ve taken the stage in an amateur children’s theatre production, Pippi Långstrump, which is Swedish for Pippi Longstocking. I’m playing Pippi’s dad Efraim and a small role as Starke Adolf who i don’t know the English name for. But it’s this strongman who performs at the market (originally, at the circus) and gets wrestled down by the strongest girl in the world.

The fame! The fortune! The almost! It’s more than my little brain can handle!

I was recently a guest on the Reaktor Podcast Fork, Pull, Merge, Push, giving my thoughts on being a sysadmin. This is the second time i’ve been interviewed in recent times, and i can tell you that it’s a whole ‘nother beast from any other forms of communication. You might think talking with your colleagues —which it in all essence was— would prepare you for being interviewed by your colleagues, but boy, it was a rollercoaster.

Det är uppenbarligen få saker längre än ett premiärveckoslut. Egentligen började det i början av veckan med två genrep och konsert med Devin Townsend :). Men premiär var det på fredag och efter det premiärkalas! Lördag var ledig dag – vilket var oerhört skönt – och söndag var det andra föreställningen. Och faktiskt, så gick allt riktigt bra! Jo, några små missar här och där, men inget som skulle ha fällt föreställningen.

UPDATE! HOLD YOUR HORSES! THIS MIGHT NOT WORK! STILL REQUIRES MORE INVESTIGATION! DO NOT USE! AT LEAST NOT IN PRODUCTION! I AM SO SORRY! IT WAS MY FAULT! Update on the update! I found the problem and i will post about that soon. The article below is part of the solution, but it will require another trick. Now please read on, at your own risk :) HP has a strange way of (not) distributing proper drivers for their printers.

It is now twenty years to the day since the last show of my radio programme “Into the mist” (or “In i dimman”, in Swedish) aired. The show ran for two years on Yle X3M1, first weekly and then every two weeks, until it was pulled for being too far off the mainstream. It was the best job i’d had, and i still miss it fondly. Into the mist played Progressive rock.

It is now twenty years to the day since the last show of my radio programme “Into the mist” (or “In i dimman”, in Swedish) aired. The show ran for two years on Yle X3M1, first weekly and then every two weeks, until it was pulled for being too far off the mainstream. It was the best job i’d had, and i still miss it fondly. Into the mist played Progressive rock.

Aaaagh! I’m going to speak at a conference! And i haven’t even started writing my talk yet! And i thought i’d start writing it in January and it’s practically already February! Panic now! On a more serious note, i am indeed going to take a huge step over my insecurity and talk about something that i do know a bit about, though the more i think about it, the less i feel i really know, so it’s imposters' all around agian.

MacSysadmin 2022: Security for Humans - Revisited A completely remastered and mostly re-written version of my MacAD.UK talk. Read about all the buzz below. This one was recorded at the Finns Sommarteater stage in front of a gapingly empty non-audience, over three days. I was interrupted by incompetence (which is where the first day went), bad timing (second day) and rain (third day), but in the end, i got a rather nice multicamera production recorded … using just one camera (because that’s all i had).

The fame! The fortune! The almost! It’s more than my little brain can handle!

I tried something new today. I held a presentation with the slides coming from an iPad. Specifically, the slides were on Keynote and were beamed wirelessly using AppleTV. And it was neat. I have an iPad Pro gen 4 (so the one that came out just before the first M1 model) which has caused me much joy. Today it also proved to be useful. It’s possible to connect the iPad to a second display using HDMI (through a USB-C to HDMI dongle) or by AppleTV, but this second screen will mirror the first one; you can’t have two separate screens on one iPad.

Woo-hoo! I have just stepped off the stage at the Mac Admins' Conference 2022 in Brighton, UK, and i have survived! My presentation on Security for humans went without much catastrophy and nearly within the allotted time. I received rather enthusiastic applause and several people actually came up to me and told me the the presentation was good! Even more importantly, many people have talked with me that it indeed seems important to involve humans in the security loop.

The Macaduk conference has been moved to May, in hopes that the COVID-19 pandemic has passed (into) Stage 3 by then. I’m still planning on giving my Security for humans talk, but in two months, not two weeks. The upshot is that i’ve been given a second chance to actually make this a good talk :) There’s a discussion group on the Macaduk Whova (it’s an app for events) for my session and if you feel like pitching in with your questions and ideas, please join!

Lo and behold. The cat in Schrödinger’s speaker box is alive! Or in more concrete terms, i will be speaking at Macaduk this year after all! Yes, the Macaduk organisers had dropped my request, but then, another already confirmed speaker had to cancel, so i’m on the stage again. And with a little less time that i’m entirely comfortable with. Like last time, i’m going to talk about security, but this time from a more humane perspective.

Last autumn, i volunteered to speak at the MacAD.uk conference 2020. As i neither got an acceptance, nor a rejection letter, apart from a two word response, “great thanks”, i’m now assuming i won’t be talking there. Therefore, i haven’t prepared a talk. My nightmare scenario is that i’ll show up at the conference and they expect me to present. Update: That’s pretty much what happened! Except that they did give me four weeks of warning :)

I’ve spent this wonderful week at the MacSysAdmin conference, which, as you may be able to deduce from its name, is a conference for Mac sysadmins. Being at a conference, and at this conference in particular, can be inspiring, which is why i’ve decided to create a follow-up talk for my first one (or last one, however you want to put it), on the topic of Humane Security. Now while i’d love to give it at MacSysadmin, which i consider the crown jewel of all Mac sysadmin conferences1, i really feel i should first approach Macaduk with my proposal.

Today i learned (the hard way) that doing something by hand that you usually get through automation can be really tedious. So when you Automate Everything, make sure there’s an easy manual override when needed. But that’s for another post. I’ve given my second ever presentation, which was at the Finnish Mac Admins' meet-up. The presentation was essentially the same as i did in London earlier this year, about “Government Level Security (while maintaining your sanity and humanity)”, but in Finnish.

I am not a coder, but i do dabble with Python from time to time. I know enough Python to be dangerous but not enough to be clever. I know there are Pythonic ways of doing things, but i’m not just there yet. But since the tagline of this blog is Learning in public, i might as well do so, with the hope that somebody will tell me how to do this properly.

There’s a new currency in town and it’s called Q. Or more exactly, it’s an initiative in the making, by some ex-PayPal guys, to create a an alternative currency which they call Q. They’re kickstarting it by taking registrations from people. If you want in, you know me and i know you …

here’s my invite link: https://initiativeq.com/invite/PQWHnZBFX.

The Q initiative is handing out a bunch of free Q currency and the quicker you react, the more Q you and i get for you signing up and me accepting you. Let me know after you registered, because I need to verify you on my end.

To keep up with the spirit of Q, please only follow the invite link if we know each other. The link will stop working once i’m out of invites.

It is now twenty years to the day since the last show of my radio programme “Into the mist” (or “In i dimman”, in Swedish) aired. The show ran for two years on Yle X3M1, first weekly and then every two weeks, until it was pulled for being too far off the mainstream. It was the best job i’d had, and i still miss it fondly. Into the mist played Progressive rock.

Igår på Raseborgs audition framförde jag en sång jag inte hört 48 timmar tidigare. När jag insåg det i morse, förstod jag att jag måste blogga om processen, från noll till uppförandet.

Vet ni vad. Det kanske blir sommar i år igen. Och skall det riktigt till det, så har vi koronan i skick tills dess (ja, hoppas kan man alltid).

På söndag var min dotter och jag på audition till Raseborgs sommarteater och om en vecka blir det Finns audition! Få se om nåndera vill ha oss :)

I have a hobby i haven’t written much about here. I sing. I started to sing by a happy happenstance and a fortunate misunderstanding when i was the Nights Watch at the music camp my kids were at and i thought the commanding “Everyone must come to the singing auditions” really meant everyone and not just the campers. I was scared to bits, but after getting over the terror, i started really liking it!

Vädret är ett oundvikligt element av sommarteater som spelas ute. Ett halvt år före premiär, när spelplanen läggs upp, går det omöjligen att säja om det ska bli sol eller regn, vind eller åska, hagel eller halvmulet. Man får väl vara glad om det alls blir något väder och man kan hoppas på det bästa.

Sannolikt är att det kommer att vara sommarväder, med flera soliga dagar och åtminstone en föreställning i regn.

Igår hade vi två.

Idag händer ingenting. Åtminstone känns det så. Eller, idag var jag på jobbet och där hände jobbsaker som det gör när det är vanlig vardag. Jag träffade kollegor, åt extra mumsig fredagslunch och tog mej en liten glass på eftermiddagen, men just nu är det så tomt att det känns som världen stannat. Vi har nämligen ingen föreställning idag. Sedan femte juni har vi haft två dagar då det inte varit teater.

Inkommande sommar kommer jag att stå på en bekant scen. I juni 2022 kommer ni att kunna se mej som Pinocchios far Gepetto, samt i en biroll som den onda Sergei. Dessutom kan ni se min skönsjungande dotter som den goda fén!

Jag har egentligen en lite konstig roll i Stulen kärlek. Jag är med i första aktens första scen och sen droppar jag in och ut under andra akten några gånger. Det betyder alltså att jag ska köra 100% vid start men sen kommer jag aldrig riktigt igång eftersom det är nästan 50 minuter tills jag tittar in igen. Och det bara i tio sekunder. Så när resten av ensemblen är eld och lågor till pausen har jag knappt börjat.

Jag vill här ge mitt djupaste hattlyft till regissörer som behöver handha oerfarna amatörskådespelare. Jag som entusiastisk nybörjare, full av spontana idéer (och lustigheter) jag inte kan hålla tyst med, en som ifrågasätter eller ställer frågor om saker som inte vi (dvs regisssören) ännu ens hunnit tänka på … kan ju inte vara lätt att handla med. Samma gäller koreografen. Jag är hopplöst långsam att lära mej steg, fullkomligt okoordinerad med mina två vänsterben, och har så himla lätt att ljudligt protestera att det här går ju aldrig!

Hårda bud i kungariket. Vi har redan haft en handfull övningar och jag har inte skrivit en enda grej om hur det är och går! Det är ett ofantligt skojigt gäng som sätter upp Robin Hood! Vår regissör Mika (“Miika, vi är alla olika”) är en bullrigt skrarttande filur, energisk, full av idéer. Make hanterar rollen som Robin med snille och smak. Den elaka trojkan Prins Johan - Guy av Gisbourne - Sheriffen av Nottingham (jag!

Vädret är ett oundvikligt element av sommarteater som spelas ute. Ett halvt år före premiär, när spelplanen läggs upp, går det omöjligen att säja om det ska bli sol eller regn, vind eller åska, hagel eller halvmulet. Man får väl vara glad om det alls blir något väder och man kan hoppas på det bästa.

Sannolikt är att det kommer att vara sommarväder, med flera soliga dagar och åtminstone en föreställning i regn.

Igår hade vi två.

Nästa vecka är det .. premiärvecka! När jag skriver ut det och läser det på min skärm grips jag av en liten förlamning som får mej att känna som om min kropp vill krympa och gömma sej. Jag är med all nödvändig uppenbarhet inte riktigt redo. Jo, vi börjar bli bättre. Tillochmed jag börjar bli bättre. Och rent logiskt tänkt kommer vi att klara det här eftersom jag vet att folk mer eller mindre kan allt de bör och att premiär och publik får folk att skärpa sej, men min ödlehjärna tittar oroat omkring sej för att hitta en stor sten att gömma sej under.

Inkommande sommar kommer jag att stå på en bekant scen. I juni 2022 kommer ni att kunna se mej som Pinocchios far Gepetto, samt i en biroll som den onda Sergei. Dessutom kan ni se min skönsjungande dotter som den goda fén!

{% instagram CLKNMZpB-mk %} Så var det ett nånslags genrep för Stulen Kärlek, för en massiv publik på fem personer. Jädra corona, minns ni? Det började … ja, först satte inte musiken igång, men sen började det riktigt fint. Ända tills jag blackade ut just när jag skulle säja min femte replik, vilket var både fasansfullt och jättekonstigt – allt bara försvann framför mej – men lyckligtvis var vår regissör Frank på hugget, så jag kunde haka på utan att tappa känslan.

Så har vi tränat, repeterat och övat och i kväll är det Generalrepetition 1. Inför testpublik. Inte för att det finns så mycket vi kan ändra på om publiken är missnöjd, men det är kanske främst så att vi får testa att spela för en levande samling människor. Repliker, scenbyten och koreografier börjar kännas, om inte säkra, så åtminstone bekanta. Jag har tillochmed mejkat mej runt ögonen en gång och idag ska jag göra det igen.

Idag var det bra rep! Vi tränade tre scener i början med Sheriffen, Guy (Gi!) och Prins Johan och jag har nog sällan skrattat så mycket på en repetition som nu! Prins Johans karaktär är bara så fantastisk! Bortskämda ungen som kunnat springa omkring i hovet och göra bus medan storebror blivit uppfostrad till kung, fast som lillebror så kan man inte bli kung … förrän nu! Själv som sheriff får jag både vara förtryckt av min flamboyanta chef Prins Johan, och domdera över den otvättade pöbeln.

Hårda bud i kungariket. Vi har redan haft en handfull övningar och jag har inte skrivit en enda grej om hur det är och går! Det är ett ofantligt skojigt gäng som sätter upp Robin Hood! Vår regissör Mika (“Miika, vi är alla olika”) är en bullrigt skrarttande filur, energisk, full av idéer. Make hanterar rollen som Robin med snille och smak. Den elaka trojkan Prins Johan - Guy av Gisbourne - Sheriffen av Nottingham (jag!

Det här med att spela skådespel är inte lätt för mej. Eller mer specifikt, jag har inte så svårt att improvisera eller pajasa mej då när det inte är press, men att lära sej saker utantill och sen upprepa dem under press … det är en utmaning. Åtminstone för mej. Därför är jag ganska tacksam att jag har en ändå rätt så liten roll och egentligen bara en koreografi. Sånger är det lite lättare med, och jag tror att det är en del av förklaringen.

Jag står mitt emellan två kapitel just nu. Eller mer specifikt, mitt emellan två skådespel. Det är ett veckoslut kvar av Robin Hood på Fallåker. Nästa lördag spelar vi dubbelfinal och sen lägger Nottingwood lapp på luckan. Det är samtidigt både skönt och lite dystert, men så ska det väl vara. Åtminstone vet jag att teatrandet inte tar slut bara för att teatern gör det. Saltkråkan-övningarna för nästa års Finns-produktion är ren i full gång.

Det här med att spela skådespel är inte lätt för mej. Eller mer specifikt, jag har inte så svårt att improvisera eller pajasa mej då när det inte är press, men att lära sej saker utantill och sen upprepa dem under press … det är en utmaning. Åtminstone för mej. Därför är jag ganska tacksam att jag har en ändå rätt så liten roll och egentligen bara en koreografi. Sånger är det lite lättare med, och jag tror att det är en del av förklaringen.

Det är uppenbarligen få saker längre än ett premiärveckoslut. Egentligen började det i början av veckan med två genrep och konsert med Devin Townsend :). Men premiär var det på fredag och efter det premiärkalas! Lördag var ledig dag – vilket var oerhört skönt – och söndag var det andra föreställningen. Och faktiskt, så gick allt riktigt bra! Jo, några små missar här och där, men inget som skulle ha fällt föreställningen.

Så har vi tränat, repeterat och övat och i kväll är det Generalrepetition 1. Inför testpublik. Inte för att det finns så mycket vi kan ändra på om publiken är missnöjd, men det är kanske främst så att vi får testa att spela för en levande samling människor. Repliker, scenbyten och koreografier börjar kännas, om inte säkra, så åtminstone bekanta. Jag har tillochmed mejkat mej runt ögonen en gång och idag ska jag göra det igen.

{% instagram B3-C2asBokb %} Dagens tips: om ni cyklar från tåget till träningen, cykla inte igenom pölarna. De är längre, bredare och framför allt djupare än de ser ut. Dina fötter kommer att hamna under vattnet där du cyklar. Riktigt ordentligt. Och när ni väl cyklar i pölen kan ni inte vända om.1 Om ni trots det cyklar igenom pölarna, se åtminstone till att ni har bytesbyxor, -strumpor och -skor för kvällen och hemvägen.

Man kan säja mycket om Sheriffen av Nottingham, men klok är han inte. Sheriffen är inte en glad eller förnuftig man. Han flippar vanligen mellan förnedrad och förnedrande, och i scenen då han äntligen fått Robin Hood i klorna är han rent vansinnig. Det är kanske oxå skäl att påminna att Robin Hood inte är en barnpjäs. Vi har rekommenderat en åldersgräns på sju, men stundvis kan det tyckas att tolv är en mer realistisk rekommendation.

Varje ny början kommer från slutet av en tidigare början. Ungefär så sa Seneca1, eller Dan Wilson från orkestern Semisonic. Och precis så kändes det när jag sent om sider kom i säng igår efter Nyländsk Afton, Nylands teatermotsvarighet till Oscargalan. Det var där Kapten Efraim Långstrump fick uppträda för sista gången, och Sheriffen av Nottingham den första. På onsdag kväll träffades Pippi-gänget för en första och enda träning inför NSU-galan.

{% instagram B2kP4CVBNVp %} Vi fick teaterkläderna härom dagen och de ser förfärligt snitsiga ut. Kläderna är från en affär i Sankt Karins som specialiserar sej på medeltida jox och attiraljer. Ännu har vi inte haft träning i kostym, men en del klädprovning har det varit redan. En sak som är uppenbar är att medeltida kläder inte är av riktigt lika mjukt material som moderna, och det gäller även medeltida kläder gjorda på detta årtusende.

Sheriffen är ingen lugn och avslappnad person. Oftast är han arg, spänd eller nervös, eller både arg, spänd och nervös. Det betyder att han ofta skriker, vispar med händerna och står hopkurad i obekväma poséer. Efter en vanlig övning är jag trött i halsen och det är inte bra. Uppenbarligen är det en skillnad mellan att skrika och teaterskrika och min utmaning blir att hitta skillnaden samt att ersätta det nervösa skrikande med någorlunda övertygande teaterdito.

Idag var det bra rep! Vi tränade tre scener i början med Sheriffen, Guy (Gi!) och Prins Johan och jag har nog sällan skrattat så mycket på en repetition som nu! Prins Johans karaktär är bara så fantastisk! Bortskämda ungen som kunnat springa omkring i hovet och göra bus medan storebror blivit uppfostrad till kung, fast som lillebror så kan man inte bli kung … förrän nu! Själv som sheriff får jag både vara förtryckt av min flamboyanta chef Prins Johan, och domdera över den otvättade pöbeln.

Hårda bud i kungariket. Vi har redan haft en handfull övningar och jag har inte skrivit en enda grej om hur det är och går! Det är ett ofantligt skojigt gäng som sätter upp Robin Hood! Vår regissör Mika (“Miika, vi är alla olika”) är en bullrigt skrarttande filur, energisk, full av idéer. Make hanterar rollen som Robin med snille och smak. Den elaka trojkan Prins Johan - Guy av Gisbourne - Sheriffen av Nottingham (jag!

Saltkråkan på Finns sommarteater inhiberades till en blandning av förståelse och sorg, och flyttades till sommaren 2021 till kollektivt jubel från hela produktionsteamet! Övningarna på distans har varit en lucka av normalitet under karantänen och det är trist att de har avbrutits, men det är ju ett finansiellt faktum att vi inte kan fortsätta med dem om vi inte har en teaterproduktion att öva för. Men nytt försök nästa år, och jag hoppas att många från Saltkråkan 2020 är med i Saltkråkan 2021!

Jag står mitt emellan två kapitel just nu. Eller mer specifikt, mitt emellan två skådespel. Det är ett veckoslut kvar av Robin Hood på Fallåker. Nästa lördag spelar vi dubbelfinal och sen lägger Nottingwood lapp på luckan. Det är samtidigt både skönt och lite dystert, men så ska det väl vara. Åtminstone vet jag att teatrandet inte tar slut bara för att teatern gör det. Saltkråkan-övningarna för nästa års Finns-produktion är ren i full gång.

Då jag började med Finns Sommarteater som Efraim bara ett år tillbaka, postulerade jag en tes att efter tre produktioner kan man (eller jag åtminstone) befogat titulera sej amatörskådespelare. Nå, tidigare i veckan tilldelades jag min tredje roll, så om jag med hedern i behåll klarar mej igenom Vi på Saltkråkan denna sommar, kan jag skriva in en ny titel på CV:n. Även i denna Finns-produktion har jag två roller, morfar Söderman och direktör Karlberg (även “Carlberg”).

MacSysadmin 2022: Security for Humans - Revisited A completely remastered and mostly re-written version of my MacAD.UK talk. Read about all the buzz below. This one was recorded at the Finns Sommarteater stage in front of a gapingly empty non-audience, over three days. I was interrupted by incompetence (which is where the first day went), bad timing (second day) and rain (third day), but in the end, i got a rather nice multicamera production recorded … using just one camera (because that’s all i had).

A colleague1 pinged to tell me he clicked a button in an email which he realised was not legit and that he may have done a bad thing. First of all, thank you for informing us security peeps and not hiding! This is how we all can be more secure. In my turn, i shall do my best to stay approachable and i’m grateful for anyone who steps forward in a security incident like this.

In February 2016, Bangladesh was robbed of US$101 million by cunning cyber criminals using fraudulent SWIFT transfer requests. The money was siphoned from the Bangladesh National Bank’s account at the US Federal Reserve to banks in Sri Lanka and the Philippines. Another US$850M was stopped from being transferred due to a happenstance. Check The Lazarus Heist for juicy details. What made the heist possible? Timing. Careful, thought-out execution. Ruthlessness. The bank robbery took place during a weekend of Lunar New Year festivities in South Asia, so there wasn’t really anyone on call to check and stop the transfers.

It’s surprisingly easy to share two factor authentication among your peers (depending on your definition of ‘easy’). You’ll need just a little work on the command line to prove that any of you are, in fact, you.

Adding a second layer of authentication to your account is essential for your security, but like having a lock on your door, it can lock you out when things go wrong. You really need to think of the spare keys before that happens.

Lo and behold. The cat in Schrödinger’s speaker box is alive! Or in more concrete terms, i will be speaking at Macaduk this year after all! Yes, the Macaduk organisers had dropped my request, but then, another already confirmed speaker had to cancel, so i’m on the stage again. And with a little less time that i’m entirely comfortable with. Like last time, i’m going to talk about security, but this time from a more humane perspective.

I would like to explore the idea of Humane security as an alternative to Mandated security. None of these terms exist, or, at least, are established terms from before, so allow me to explain what i mean. In traditional computer security, corporate security, public sector security, and basically any high security environment, there’s a power structure where the user is told what to do and what not to do and that’s the end of it.

Today i learned (the hard way) that doing something by hand that you usually get through automation can be really tedious. So when you Automate Everything, make sure there’s an easy manual override when needed. But that’s for another post. I’ve given my second ever presentation, which was at the Finnish Mac Admins' meet-up. The presentation was essentially the same as i did in London earlier this year, about “Government Level Security (while maintaining your sanity and humanity)”, but in Finnish.

The first time you contact an ssh server, you’re presented with a fingerprint and asked whether you want to trust the server to be who it is, based on this fingerprint. Blindly, i might add. If you’re at least a bit concerned about (usable) security, this should send a few shivers down your spine; how the heck are you supposed to know whether this fingerprint is right or not. If you’re managing your servers with ansible, this query can be inconvenient, as it stops your flow at some random place and it’s not entirely clear where it will commence.

{{ note msg=“This is a totally untechnical, unapologetically self-absorbed post.” }}

A month back, i wrote a post “Help, it’s summer”, discussing (or rather, lamenting) how hard it can be to wind down and how i should “work” at allowing myself not to do anything work related – if i could only think of what that would be.

Well, all in all, i think i’ve done a pretty good job.

The good news is that summer holiday in Finland is four weeks, or as i have so many extra hours worked in, five. Five weeks paid holiday. Whoa.

Sheriffen är ingen lugn och avslappnad person. Oftast är han arg, spänd eller nervös, eller både arg, spänd och nervös. Det betyder att han ofta skriker, vispar med händerna och står hopkurad i obekväma poséer. Efter en vanlig övning är jag trött i halsen och det är inte bra. Uppenbarligen är det en skillnad mellan att skrika och teaterskrika och min utmaning blir att hitta skillnaden samt att ersätta det nervösa skrikande med någorlunda övertygande teaterdito.

I’m not very good at throwing old stuff away. On the Internet, storage space is nearly infinite (in comparison to my brain). So i rather archive than delete. I’m like a squirrel in that way. Thus, i decided that i wanted to keep my old Now posts, to turn the Now section into something akin to a blog. How easy i though it was. This site is built on Hugo, a static web site generator.

I have a hobby i haven’t written much about here. I sing. I started to sing by a happy happenstance and a fortunate misunderstanding when i was the Nights Watch at the music camp my kids were at and i thought the commanding “Everyone must come to the singing auditions” really meant everyone and not just the campers. I was scared to bits, but after getting over the terror, i started really liking it!

The last ten or eleven days, i’ve been on a music camp with my kids. Well, mostly it’s been the kids doing the music and me looking out during the night. But i was in the “adult ensemble”, where we practiced these two songs, Alta Trinità beata and I skovens dybe stille ro. The first of these is an old Italian religious song, the other a Danish folk song. Since i’m not much of a singer and because i don’t read sheet music very well, i try to teach myself my stuff by transcribing the notes into a notation software (called MuseScore).

Vädret är ett oundvikligt element av sommarteater som spelas ute. Ett halvt år före premiär, när spelplanen läggs upp, går det omöjligen att säja om det ska bli sol eller regn, vind eller åska, hagel eller halvmulet. Man får väl vara glad om det alls blir något väder och man kan hoppas på det bästa.

Sannolikt är att det kommer att vara sommarväder, med flera soliga dagar och åtminstone en föreställning i regn.

Igår hade vi två.

Vi hade första övningen ute på scenen idag – äntligen! Vi spelade in videomaterialet för en trailer för Pinocchio, mest scener med musik och koreografi. I ärlighetens namn måste säjas att jag har varit lite oroad för vad det ska bli av alltsammans, men idag var jag imponerad av alla mina teaterkollegor. Det verkar som alla (andra) kan sina repliker och sin koreografi – så nu är det bara jag som behöver öva mina!

Idag fick jag ett samtal. Damen på andra sidan ville veta om jag fortfarande var intresserad att hjälpa till som statist i en film. Visst, sade jag, vad behöver jag veta? Min karaktär är journalist och jag har två (!) repliker. Och så undrar hon om jag kan skicka en ny bild. En halvtimme senare kommer ett nytt samtal. Tidseran för filmen är nittiotalet och regissören säjer att skägget ska bort.

Last week, i was involved with Reaktor Breakpoint, a tech, design, business and future conference with about 600 attendees and twenty-odd speakers.

Unlike with last Breakpoint in 2015, i wasn’t involved in the planning bits, i just worked with the execution. On the surface, my job sounds trivial. I was to make sure all presenters' slides were delivered to the right stages, in time, before each presenter’s show, and looking awesome.

I like to emphasize the last word of the previous paragraph, because that is your job and the job of nearly everyone working backstage or in production: making the presenter look, sound, and feel awesome.

While delivering slides may sound like the job of a glorified runner, it was actually quite a bit of logistics than i’d originally expected.

Så var Pinocchio färdigspelad – tack och hej, leverpastej! Kanske för att jag spelat slut en produktion nån gång tidigare, eller kanske mer för att jag ännu inte hunnit sitta ner och göra ingenting, så känns inte riktigt den där ekande tomheten som infunnit sej efter tidigare slut. Ännu. Kanske.

Så var Stulen Kärlek färdigspelad på Fallåker. En vecka sen var det faktiskt, och nu har jag haft en blandning av lugn och tomhet i detta teaterlediga veckoslut.

One day i’m going to die, which is something i might as well come to terms with. It’s not like i’m in any kind of hurry to die; i rather like living and i’d prefer to postpone the inevitable end as much as is easily possible. But after i’m dead, i’ll leave a big digital heap of memories behind me, and that’s what this post is about: making those memories accessible to my near and dear, if that’s what they want.

Idag är jag statist i filmningen av en finsk deckare. Sorjonen och muralmorden, eller det som heter Bordertown på Netflix. Kameran går och det är lite pirrigt. Det andra gången jag medverkar, på ett mycket litet plan, i film. Första gången var jag “reporter” i Den svavelgula himlen och eftersom jag hade en (1) replik, var jag skådespelare – filmskådespelare! – och idag är jag statist, på hemligstemplad ort och gör som regissören säjer.

Aaaaaagh! Looking at the MacADUK 2019 speaker list, i’m now completely overwhelmed by imposter syndrome. All these geniuses … and me?! Halp!

Aaaagh! I’m going to speak at a conference! And i haven’t even started writing my talk yet! And i thought i’d start writing it in January and it’s practically already February! Panic now! On a more serious note, i am indeed going to take a huge step over my insecurity and talk about something that i do know a bit about, though the more i think about it, the less i feel i really know, so it’s imposters' all around agian.

If you use Ansible to manage servers, you should probably use ssh keys to do so. Ssh keys are a way of authenticating to a server, like passwords are. Ssh keys can be protected with passwords or they can be passwordless. If you’re using them for automation, you might need to use passwordless ssh keys, but otherwise, it’s a good practice to protect the keys as well. You can create a key, or really a ssh key pair with the command

The first time you contact an ssh server, you’re presented with a fingerprint and asked whether you want to trust the server to be who it is, based on this fingerprint. Blindly, i might add. If you’re at least a bit concerned about (usable) security, this should send a few shivers down your spine; how the heck are you supposed to know whether this fingerprint is right or not. If you’re managing your servers with ansible, this query can be inconvenient, as it stops your flow at some random place and it’s not entirely clear where it will commence.

It happened again. I let this site’s certificate expire. I’d blame my faulty calendar entry, but it’s really just a case of my procrastination. As i was getting ready to read my article on how to renew the Letsencrypt certificate the hard way, again, i saw that Gitlab Pages had something new to surprise me with. Automatic Letsencrypt Certificate Management. By the beard of Odin. Here are the steps to enable that

I got a nice and polite notice a month ago that my certificate on my blog is expiring. Thankfully i have documented the process on my blog, i thought. Sadly, i can’t remember on which of my computers i created the certificate. Also, i need that computer to renew the cert, and in the end, none of the computers i tend to use actually seemed to be able to renew the cert. So it looks like i’m having to renew the cert the Hard Way. From scratch.

Setting up a SSL certificate on a HP (HPE/Aruba) 2530 switch is not hard or complicated but it is frustrating when you try to figure out exactly how it’s done. There’s some terminology that isn’t immediately obvious and the switch tends to be a bit picky about how things are done. So with that said, let’s dive in. I’ll assume here that you have a functioning PKI on your site, or that you’re able to get a certificate request signed somehow.

Idag är jag statist i filmningen av en finsk deckare. Sorjonen och muralmorden, eller det som heter Bordertown på Netflix. Kameran går och det är lite pirrigt. Det andra gången jag medverkar, på ett mycket litet plan, i film. Första gången var jag “reporter” i Den svavelgula himlen och eftersom jag hade en (1) replik, var jag skådespelare – filmskådespelare! – och idag är jag statist, på hemligstemplad ort och gör som regissören säjer.

When i’m not a Sysadmin at work, i’m two thirds of our Stream Team, an informal group of two which is sometimes called upon when we have events of moderate complexity that need streaming. Another colleague of mine is the wizard of sound, when sound wizardry is required. Doing live multicamera video production is challenging, a bit unnerving, and fun. There are a whole bunch of things to think of.

You’d think that creating a live video stream these days would be uncomplicated, a “solved problem”. Sure, things might be complicated by the fact that the production has multiple remote controlled cameras, slides/video with possible embedded audio, two audience screens (thankfully showing the same content, and no speaker screen), live dubbing, a separate stage on another floor to show the dubbed version of the presentation, streaming to YouTube in 1080/50p and record the thing on local storage, oh, and keep an eye on the Slack channel for questions and feedback from those on the other side of the stream.

Så var Stulen Kärlek färdigspelad på Fallåker. En vecka sen var det faktiskt, och nu har jag haft en blandning av lugn och tomhet i detta teaterlediga veckoslut.

Jag har egentligen en lite konstig roll i Stulen kärlek. Jag är med i första aktens första scen och sen droppar jag in och ut under andra akten några gånger. Det betyder alltså att jag ska köra 100% vid start men sen kommer jag aldrig riktigt igång eftersom det är nästan 50 minuter tills jag tittar in igen. Och det bara i tio sekunder. Så när resten av ensemblen är eld och lågor till pausen har jag knappt börjat.

Nu är det full rulle på Fallåker! Faktiskt så full att vi bara har fyra spelningar kvar; tre nästa veckoslut och sista showen lördagen därefter. Det har varit härligt att spela för riktig publik. Förra veckoslutet hade vi över 100 åskådare på båda föreställningarna och jag tror vi hade 150 idag. Så inte bara full rulle, men faktiskt så fullt hus som coronan tillåter. Inkommande lördag är det slutsålt på åtminstone ena föreställningen, så det är ju bra att vi har två :)

{% instagram CLKNMZpB-mk %} Så var det ett nånslags genrep för Stulen Kärlek, för en massiv publik på fem personer. Jädra corona, minns ni? Det började … ja, först satte inte musiken igång, men sen började det riktigt fint. Ända tills jag blackade ut just när jag skulle säja min femte replik, vilket var både fasansfullt och jättekonstigt – allt bara försvann framför mej – men lyckligtvis var vår regissör Frank på hugget, så jag kunde haka på utan att tappa känslan.

Nu har det blivit klart att vi flyttar på Stulen Kärlek-premiären till hösten. Jädra corona alltså. Vi kommer att ha en liten privatvisning för Fallåkers styrelse i februari, så att vi nu har nåt att jobba för, men annars så kommer vi att försöka hålla skådespelet “vid liv” tills dess med en eller två genomgångar i månaden tills dess. Blev du nu oerhört jätteledsen kan du alltid höra av dej, så kanske vi bjuder in dej som övningspublik till en genomgång.

Stulen kärlek kommer inte att ha premiär i slutet av januari 2021. När exakt premiären blir är inte fastslaget, men vi flyttar enligt rådande plan premiären ungefär en månad framåt. Det betyder (kanske) att de som bokat biljett för sista föreställningen kan komma och titta på premiären i stället. Men vi lever med läget och informerar därom. Och hur det slutligen blir får vi se när tiden är mogen. Under coronapausen klippte jag ihop våra övningsvideon och jag kan ju skriva lite om den processen och vad misstagen kan oss lära.

Det känns lite konstigt att öva teater under dessa coronatider. Vem är det vi övar för? En publik som kanske aldrig blir till? Oss själva? Enligt ursprungligt schema skulle vi ha haft premiär nu i veckoslutet. Det hade vi inte, men vi drack ett glas skumpa under repetitionen igår till minnet av premiären som inte blev av. Vi har ju ingen aning om vi kan ha premiär i januari heller, men vi rättar oss efter verkligheten och spelar sen när det är möjligt.

Spoiler. I ett skede av Stulen kärlek grälas det. Det var det vi övade på igår. Och jag måste säja att det är inte lätt att stå där och skrika åt folk och vara ursinnig. Det är mycket lättare att bara växla repliker och göra lustigheter, men att vara arg kräver på nåt sätt att man är närmare varandra, att man känner varandra och att litar på varandra, som människor och som skådespelare.

Det är full rulle på Fallåker trots att jag inte skrivit något här på länge. Vi jobbar på en fars som heter Stulen kärlek. En fars är ett slags fartfyllt komiskt skådespel, ofta med förväxlingar eller missförstånd, oj-då-hur-gick-det-så-här -situationer och en rapp dialog. Premiär blir det i januari 2021 och biljetterna har precis börjat säljas1 Ensemblen består av bekanta nunor från förra årets Robin Hood, styrkt av Matilda, som är ny på Fallet för i år (men ingalunda ny på teaterscenen; hon spelade faktiskt Ronja med Thomas och Tipi som föräldrar för några år sen på Finns).

{{ note msg=“This is a totally untechnical, unapologetically self-absorbed post.” }}

A month back, i wrote a post “Help, it’s summer”, discussing (or rather, lamenting) how hard it can be to wind down and how i should “work” at allowing myself not to do anything work related – if i could only think of what that would be.

Well, all in all, i think i’ve done a pretty good job.

A Link Aggregate (or Network Aggregate) is what you get when you push a single network link over several cables at once. In HP switches parlance, this is known as a trunk and in the Cisco dialect as an EtherChannel Bundle. On HP servers, it’s NIC Teaming and in other places it’s called Link/NIC bundling or bonding. In this post i’ll just call them Aggregates, and Aggregates are your friend.

Setting up a SSL certificate on a HP (HPE/Aruba) 2530 switch is not hard or complicated but it is frustrating when you try to figure out exactly how it’s done. There’s some terminology that isn’t immediately obvious and the switch tends to be a bit picky about how things are done. So with that said, let’s dive in. I’ll assume here that you have a functioning PKI on your site, or that you’re able to get a certificate request signed somehow.

I’m kind of fond of the HP (HPE/Aruba) 2530 series switches. They are mostly no-nonsense and fairly nice to configure from the command line.

I listened to a swell podcast episode from freeCodeCamp where Shawn swyx Wang told an insane amount of great things. I really urge you to listen to the episode even if it’s two hours long (there’s at least four hours of content within those two hours!) to hear about practical work discipline (“No Zero-days”), of which i have way too little, and the concept of “Lerning in public”. Among several other things (like salary negotiation, react.

Nudge is a piece of software which encourages the user to please update their outdated macOS. I suggest you read (lots) more about it on the Nudge wiki and elsewhere on the interwebs if you aren’t as familiar with it as you would like. Suffice to say, Nudge should be configured to suit your organisation and part of this configuration changes with each released version of macOS. As goes with any Admin tool, Nudge should be configured as kindly and thoughtfully as possible.

I found a bug. I investigated it and reported it. I created a fix. And now it’s gone. These things are everyday for the coder but not for me the sysadmin, who did get a little bit of a kick out of this.

UPDATE! HOLD YOUR HORSES! THIS MIGHT NOT WORK! STILL REQUIRES MORE INVESTIGATION! DO NOT USE! AT LEAST NOT IN PRODUCTION! I AM SO SORRY! IT WAS MY FAULT! Update on the update! I found the problem and i will post about that soon. The article below is part of the solution, but it will require another trick. Now please read on, at your own risk :) HP has a strange way of (not) distributing proper drivers for their printers.

It’s surprisingly easy to share two factor authentication among your peers (depending on your definition of ‘easy’). You’ll need just a little work on the command line to prove that any of you are, in fact, you.

Today i learned that you can enter the recovery mode through the Boot Volume selector when starting up a Mac. Until today, i’ve booted the computer, hurried up to hold down ⌘ R for an unknown amount of time and hoped i got the timing right. Now, i boot with the Alt (Option) key down, wait for the boot volume selector and then press ⌘ R. Okay, so it’s another unnecessary step, but somehow i feel less stressed.

Your network will always grow, and due to the laws of entropy, left to itself, it’ll grow messier. Here are some things to consider while it’s still small and manageable:

Igår på Raseborgs audition framförde jag en sång jag inte hört 48 timmar tidigare. När jag insåg det i morse, förstod jag att jag måste blogga om processen, från noll till uppförandet.

Mitt liv är ett tåg just nu. Dunkar fram på rälsen utan tid att stanna upp för att ens se vad stationerna heter. Framåt, framåt. Repetition. Repetition. Repetition. Repetition nästan varje dag i en veckas tid – och så premiär! (jo, den stationen stannade vi vid ett tag) Jag måste erkänna att jag ljög lite i mitt senaste inlägg. Jag var nog egentligen lite orolig hur det skulle gå. Om vi skulle klara av att lära oss att spela tillsammans, spela teater och inte bara prata fram våra utantill lärda repliker och sånger, svepa vår koreografi enligt inlärda steg.

Nästa vecka är det .. premiärvecka! När jag skriver ut det och läser det på min skärm grips jag av en liten förlamning som får mej att känna som om min kropp vill krympa och gömma sej. Jag är med all nödvändig uppenbarhet inte riktigt redo. Jo, vi börjar bli bättre. Tillochmed jag börjar bli bättre. Och rent logiskt tänkt kommer vi att klara det här eftersom jag vet att folk mer eller mindre kan allt de bör och att premiär och publik får folk att skärpa sej, men min ödlehjärna tittar oroat omkring sej för att hitta en stor sten att gömma sej under.

Woo-hoo! I have just stepped off the stage at the Mac Admins' Conference 2022 in Brighton, UK, and i have survived! My presentation on Security for humans went without much catastrophy and nearly within the allotted time. I received rather enthusiastic applause and several people actually came up to me and told me the the presentation was good! Even more importantly, many people have talked with me that it indeed seems important to involve humans in the security loop.

Vädret är ett oundvikligt element av sommarteater som spelas ute. Ett halvt år före premiär, när spelplanen läggs upp, går det omöjligen att säja om det ska bli sol eller regn, vind eller åska, hagel eller halvmulet. Man får väl vara glad om det alls blir något väder och man kan hoppas på det bästa.

Sannolikt är att det kommer att vara sommarväder, med flera soliga dagar och åtminstone en föreställning i regn.

Igår hade vi två.

One day i’m going to die, which is something i might as well come to terms with. It’s not like i’m in any kind of hurry to die; i rather like living and i’d prefer to postpone the inevitable end as much as is easily possible. But after i’m dead, i’ll leave a big digital heap of memories behind me, and that’s what this post is about: making those memories accessible to my near and dear, if that’s what they want.

I can’t believe i haven’t written about my largest project in ages! Yes, i’ve taken the stage in an amateur children’s theatre production, Pippi Långstrump, which is Swedish for Pippi Longstocking. I’m playing Pippi’s dad Efraim and a small role as Starke Adolf who i don’t know the English name for. But it’s this strongman who performs at the market (originally, at the circus) and gets wrestled down by the strongest girl in the world.

Just recently, Hugo, the web site generator i use for this site, got a new feature: Composite theming. This means that you can build themes on other themes, or even do weird things like multi theme sites. I decided to try theme compositing just to change the fonts of my site.

For some strange reason, i realized that there’s a spot in my old MSc Thesis which says it’s available on line. So i thought i’d follow up on that promise and make sure it is. And while i was at it, i wrote a whole page about how to (not) write your thesis. So there. Now for some truly unfathomable reason, the link to the thesis page doesn’t show if you’re reading the preview of this.

Today i learned, quite by accident, that the Chrome certificate error page can be quite useful! If you get an NET::ERR_CERT_something-or-the-other error message, you can click that NET::ERR_CERT... code. Your cursor won’t change, indicating that the text is clickable, but it will display the problematic certificate or cert chain in PEM format. You can then copy the certificate. On your terminal, invoke the spell pbpaste | openssl x509 -noout -text (replacing pbpaste with whatever command on Linux or Windows to paste the contents of the clipboard if so needed)

So you’re tired of the standard profile pictures, don’t want to use the camera, don’t have a Mac Server? Here’s a fairly simple workaround to use any picture as your profile picture.

Today i learned, quite by accident, that the Chrome certificate error page can be quite useful! If you get an NET::ERR_CERT_something-or-the-other error message, you can click that NET::ERR_CERT... code. Your cursor won’t change, indicating that the text is clickable, but it will display the problematic certificate or cert chain in PEM format. You can then copy the certificate. On your terminal, invoke the spell pbpaste | openssl x509 -noout -text (replacing pbpaste with whatever command on Linux or Windows to paste the contents of the clipboard if so needed)

It happened again. I let this site’s certificate expire. I’d blame my faulty calendar entry, but it’s really just a case of my procrastination. As i was getting ready to read my article on how to renew the Letsencrypt certificate the hard way, again, i saw that Gitlab Pages had something new to surprise me with. Automatic Letsencrypt Certificate Management. By the beard of Odin. Here are the steps to enable that

I got a nice and polite notice a month ago that my certificate on my blog is expiring. Thankfully i have documented the process on my blog, i thought. Sadly, i can’t remember on which of my computers i created the certificate. Also, i need that computer to renew the cert, and in the end, none of the computers i tend to use actually seemed to be able to renew the cert. So it looks like i’m having to renew the cert the Hard Way. From scratch.

Setting up a SSL certificate on a HP (HPE/Aruba) 2530 switch is not hard or complicated but it is frustrating when you try to figure out exactly how it’s done. There’s some terminology that isn’t immediately obvious and the switch tends to be a bit picky about how things are done. So with that said, let’s dive in. I’ll assume here that you have a functioning PKI on your site, or that you’re able to get a certificate request signed somehow.

Today i learned that you can enter the recovery mode through the Boot Volume selector when starting up a Mac. Until today, i’ve booted the computer, hurried up to hold down ⌘ R for an unknown amount of time and hoped i got the timing right. Now, i boot with the Alt (Option) key down, wait for the boot volume selector and then press ⌘ R. Okay, so it’s another unnecessary step, but somehow i feel less stressed.

Vi hade första övningen ute på scenen idag – äntligen! Vi spelade in videomaterialet för en trailer för Pinocchio, mest scener med musik och koreografi. I ärlighetens namn måste säjas att jag har varit lite oroad för vad det ska bli av alltsammans, men idag var jag imponerad av alla mina teaterkollegor. Det verkar som alla (andra) kan sina repliker och sin koreografi – så nu är det bara jag som behöver öva mina!

A Link Aggregate (or Network Aggregate) is what you get when you push a single network link over several cables at once. In HP switches parlance, this is known as a trunk and in the Cisco dialect as an EtherChannel Bundle. On HP servers, it’s NIC Teaming and in other places it’s called Link/NIC bundling or bonding. In this post i’ll just call them Aggregates, and Aggregates are your friend.

I’ve been interested in home automation for ten or fifteen years now, probably since writing my thesis on home networks access control, quite some time away. My view of a well made home automation is a home that responds to its inhabitants, in some cases even anticipates their wills and wants. Well, anticipate may be a bit of a stretch, but even “infers from” is already sufficiently close to magic.

It’s surprisingly easy to share two factor authentication among your peers (depending on your definition of ‘easy’). You’ll need just a little work on the command line to prove that any of you are, in fact, you.

Inkommande sommar kommer jag att stå på en bekant scen. I juni 2022 kommer ni att kunna se mej som Pinocchios far Gepetto, samt i en biroll som den onda Sergei. Dessutom kan ni se min skönsjungande dotter som den goda fén!

Multipass is a technology for spinning up Linux virtual machines on your desktop using simple commands on the command line.

One thing with me under stress is that i don’t often recognise it. Well, not until it’s really severe anyway. I like to be involved in a lot of things, i like when things move and happen and i’m part of them. But i don’t really see how this affects me. Not until i take some time off. Which is precisely what i’ve done, because i’m now on summer vacation. I’ve been for a week now.

One chicken-and-egg-problem with setting up servers is taking care of secrets. Secrets are hard, and they’re especially hard to keep secret. When working with systems management, you really want to keep your secrets secret, but you also want to share them with your peers. In essence, this is a conflict of interests and a hard problem to solve in a truly usable manner. But it’s not impossible. Lately, i’ve been re-introducing myself to Ansible because it’s a way to efficiently communicate intent between peers.

When i’m not a Sysadmin at work, i’m two thirds of our Stream Team, an informal group of two which is sometimes called upon when we have events of moderate complexity that need streaming. Another colleague of mine is the wizard of sound, when sound wizardry is required. Doing live multicamera video production is challenging, a bit unnerving, and fun. There are a whole bunch of things to think of.

Stulen kärlek kommer inte att ha premiär i slutet av januari 2021. När exakt premiären blir är inte fastslaget, men vi flyttar enligt rådande plan premiären ungefär en månad framåt. Det betyder (kanske) att de som bokat biljett för sista föreställningen kan komma och titta på premiären i stället. Men vi lever med läget och informerar därom. Och hur det slutligen blir får vi se när tiden är mogen. Under coronapausen klippte jag ihop våra övningsvideon och jag kan ju skriva lite om den processen och vad misstagen kan oss lära.

You’d think that creating a live video stream these days would be uncomplicated, a “solved problem”. Sure, things might be complicated by the fact that the production has multiple remote controlled cameras, slides/video with possible embedded audio, two audience screens (thankfully showing the same content, and no speaker screen), live dubbing, a separate stage on another floor to show the dubbed version of the presentation, streaming to YouTube in 1080/50p and record the thing on local storage, oh, and keep an eye on the Slack channel for questions and feedback from those on the other side of the stream.

There’s a way of thinking in devops, to treat your servers as cattle, not pets. There’s also a related idea of immutable servers. For us old school people who love our servers like our children, all this sounds very weird. But before going to why this is weird, let’s take a look at those thoughts. A pet is an animal you keep and cuddle, maintain and take to the vet, take out for walkies and love like a family member.

Multipass is a technology for spinning up Linux virtual machines on your desktop using simple commands on the command line.

A Link Aggregate (or Network Aggregate) is what you get when you push a single network link over several cables at once. In HP switches parlance, this is known as a trunk and in the Cisco dialect as an EtherChannel Bundle. On HP servers, it’s NIC Teaming and in other places it’s called Link/NIC bundling or bonding. In this post i’ll just call them Aggregates, and Aggregates are your friend.

Vädret är ett oundvikligt element av sommarteater som spelas ute. Ett halvt år före premiär, när spelplanen läggs upp, går det omöjligen att säja om det ska bli sol eller regn, vind eller åska, hagel eller halvmulet. Man får väl vara glad om det alls blir något väder och man kan hoppas på det bästa.

Sannolikt är att det kommer att vara sommarväder, med flera soliga dagar och åtminstone en föreställning i regn.

Igår hade vi två.

When i’m not a Sysadmin at work, i’m two thirds of our Stream Team, an informal group of two which is sometimes called upon when we have events of moderate complexity that need streaming. Another colleague of mine is the wizard of sound, when sound wizardry is required. Doing live multicamera video production is challenging, a bit unnerving, and fun. There are a whole bunch of things to think of.

You’d think that creating a live video stream these days would be uncomplicated, a “solved problem”. Sure, things might be complicated by the fact that the production has multiple remote controlled cameras, slides/video with possible embedded audio, two audience screens (thankfully showing the same content, and no speaker screen), live dubbing, a separate stage on another floor to show the dubbed version of the presentation, streaming to YouTube in 1080/50p and record the thing on local storage, oh, and keep an eye on the Slack channel for questions and feedback from those on the other side of the stream.

I bought a set of Yubikeys to figure out what the fuss was all about. Getting started was surprisingly painless and i now have a new authentication factor for Google, Github and Lastpass.

When i’m not a Sysadmin at work, i’m two thirds of our Stream Team, an informal group of two which is sometimes called upon when we have events of moderate complexity that need streaming. Another colleague of mine is the wizard of sound, when sound wizardry is required. Doing live multicamera video production is challenging, a bit unnerving, and fun. There are a whole bunch of things to think of.